mogen slockvis på gatan och framför porten, dels stodo i sjelfva porten och trappan uppför till konungens rum hans lifsvenner i blanka rustningar och präktig utstyrsel för öfrigt, dels hvimlade trappan af riddare och herrar så väl i, som utom rådet. Det dröjde en stund, innan Nils lyckades komma upp i det yttersta af de kungliga rummen, men när han väl befann sig der, insåg han snart, huru föga utsigt det var att denna dag komma till tals med konungen. Men han hade god tid och gat sig derför ro att afbida stunden, då dörrarne skulle öppnas för honom till företräde, liksom för alla andra hvilka kommo och gingo. Han gick fram till höfvidsmannen för vakten och sade till honom sin åstundan. Höfvidsmannen var en nykomling, som Nils icke kande och som icke heller kände Nils, en öfvermodig och befallande man, som med en viss beskyddaremin såg ned på den oansenlige riddaren och lyssnade till hans begäran. I detsamma kom herr Gve Lauritsson, styf och stel, och gick rakt fram till konungens dörr, nickade nedlåtande åt höfvidsmannen, som ödmjukt bugade sig, och sörsvann i det inre rummet. Utan att ens svara Nils vände sig höfvidsmannen till en annan riddare och sade, att han helt visst snart skulle få företräde. Ett egendomligt leende spred sig dervid öfver Nils Bossons ädla drag och han sade till den pösande höfvidsmannen: — Det var dock fordom sed, att en svensk herreman fick tillträde till sin konung, utan att det behöfde bero på en underordnad höfvidsmans godtycke! Höfvidsmannen spratt till, som om en blank spjutspets bällits framför honom, men han sträckte derefter ut sig i hela sin längd och satte med framskjuten underläpp och handen öfver skägge sögonen i taket, under det han lade handen på dörrlåset till konungens rum. i Lyckligtvis öppnades dörren i detsamma, och