UTRIKES. FRANKRIKE. Mem. dipl. lemnar följande resumö af den rundskrifvelse, som hertigen af Gramont ställt till den franska regeringens representanter i utlandet för att lemna dem upplysning om kabinettets hållning i den spanska tronföljarefrågan: Sedan i denna skrifvelse den obestridliga rätt blifvit erkänd, som tillkommer hvarje sjelfständigt tolk att gifva sig den herrskare, som bäst motsvaar dess intressen, päminnes om den stora tillbaadragenhet, som det kejserliga Frankrike ådagalagt i afseende på de händelser, som efter Sepemberrerolutionen tilldragit sig på andra siPyrenderna, tillbakadragenhet, som beFrankrikes aktning för Spaniens sjelfstänMen de omständigheter, under hvilka ns Leopolds at Hohenzollern kandidatur tillmit, kunna ingaluuda tydas som det riktiga et af det spanska folkets vilja. Underhandf ö idatur ha blifvit da på ant sätt, alt de äga — påtvinga det nska folket den nye konungen genom ölverKabiaettet har således skul att frukta afsigter med kandidaturen af en furste, ! ilihör en dynasti, hvars håg för öfvergrepp son) icke kan förfela att framkalla för den politiska jemar alltid haft til rannstaterna; det är denna politik, som bl ti jd af Frans I, Ilenrik IV, Richelien. Ludvig XIV och Napoleon I. Kejsarens regering, rättande sig efter dellna traditionella och nationella politik, kan icke sinna g vid, att en utländsk makt, i det den på Karl V:s tron sätter en af sina prinsar, till skada tör Frankrike störer den nuvarande jemvigten mellan staterna i Europa. Samtliga dessa skäl berättiga Frankrike att tro, det de utländska makterna med billighet och rättvisa skola riktigt uppfatta den hållning, som är Frankrike föreskritven för uppitthållandet af sina intressen, sin värdighet och sin heder. . . . Trots de i utrikesministerns cirkulärskrifvelse uppgisua skälen, har man på många håll icko velat sätta mycken tro till dem, utan förmenat, att det franska kabinettet i prinsens af IIOHenzollern kandidaiur funnit en esterlängtad anledning ull krig mot Preussen. Public säger rentut, satt Ollivier inför en mängd deputerade filt yttrandet: Vi äntade blott på en förevändning eller på ett tillfälle; den hohenzollernska affären kom oss väl till pass. Ollixiers krigiska lusta synes för öfrigt framgå af en i hans intima organ, ,Moniteur, förekommande artikel, der det heter: -Intet dröjsmål mer; franska regeringen befinner sig ögonbl. igen gentemot marskalk Prims och grefve Bismarcks onda afsigter. Den förstnämnde har altid i sina politiska syften endast följt personliga mål. Man kan icke räkna på hans moderation, icke ens då det ta är på hans sida. Det okloka handlingssättet utaf grefven af Reuss endast och allenast att tillskrifva hans afundsa mot Espartero, hvilkens höga ställning stälr Prim i skuggan, och sedan man velat sätta partero på tronen, tänker den spanske ministerpresidenten endast på att utföra ett statsstreck. när han dock emellertid ej hade mod att gå så långt, vände han sig till orcstiftaren i Europa, grefve Bismarck. Denne, som alltid är färdig att kafla Frankrike fiender och som sedan tre år ogat åt Spanien att ansluta sig till honom, har tillrådt valet utaf prinsen af IIOiIenzollern och utverkat konungens af Preussen bifall dertill. Preussiska regeringen — vand vid, att Frankrike underkastar sig hits accomplis, och fullkomligt trygg genom vår ambassadörs blindhet — har underhandlat om den spanska frågan, likasom funnos vi icke mera till, och låtsas vara förvånad öfver, att — — — Det kan således ängre betviflas: marskalk Prim och grefve marck ha blifvit eniga om att störa freden. iuropa skall förstå, huru stor faran för dess lugn och säkerhet är, och Frankrike har endast till