Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 juli 1870, sida 2

då han sett hennes ljufva, välmenande anlete, svarade han utan tvekan: — Jag håller den raske gossen hjerteligen kär .. och visst lärer det blifva en dugande man af honom, derest han får lefva. — Nå väl, herr Nils... det är denne småsven, som min syster Ingeborg har fått höra talas om och som hon lät helsa mig med budbäraren i dag, att hon längtade se. Men jag märker väl, att I icke hafven öron för mig i afton, herr Nils... Tron I dock ej, att jag skulle kunna säga eder, hvar edra tankar dväljas? — Jag tviflar derpå, stolts jungfru! — Jag skulle dock mycket bedraga mig, om I ej nu tänkten på en viss ung dansk herre... skall jag säga hans namn? — Nej! — utropade Nils och stannade piötsligt samt lade sin hand på jungfruns arm. — Nej, sägen det icke ...lemnen den saken, jungfru Iliana, jag beder eder derom! — Som I viljen, herr Nils... dock vore det kanske bättre, om I villen höra mig... Och när jag rätt tänker på det ena och det andra, faller det mig så före, som om jag borde tala och icke tiga ... Minnens I en afton för många år sedan vid Penningeby ...? — Ack, jungfru Iliana .. den snö, som föll i fjol, sager man, är ej värdt att tala om, mycket mindre om den, som föll för så många år tillbaka. — Snö, ja... I sägen det, herr Nils — återtog Iliana, och hennes sköna ögon hvilade tankfullt på blommorna vid hennes fötter — jag fruktar dock, att den snö, som då föll, aldrig har smält ...jag fruktar, att det sedan dess varit ständig vinter, men jag ville så gerna vara sol en gång ... Hvad menen I, herr Nils... kan ej drifvan smälta ned och dö? — Jag tviflar derpå! — svarade Nils helt sakta. Nils fästade en djup blick på jungfrun, men