Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1870, sida 2

sem singrar, särdeles de regementen, som äro förlagda mot de kuster, der fiendtliga landstigningar kunna vara att befara. Hade detta blifvit förr beaktadt vid de militära öfningarne, så skulle man deri egt ett ganska godt försvar för indelningsverket, (n. b. ur militärisk synpunkt), i det man nemligen kunnat säga, att det erfordras en särskild fast trupp för att kunna tillräckligt grundligt göra sig bekant med sin ort. Men denna sak har varit lemnad alldeles åsido. Regementena hafva exercerat på slätter, som blifvit, ofta med stor svårighet, utsedda till deras mötesplatser, och hafva icke sträckt sig derutöfver, ehuru det väl är just i de brutna terrängerna en svensk armå skulle komma att försvara sitt land. Följden deraf har blifvit, att den lokala kännedomen saknats hos både trupp och befäl. Det kunde hafva inträffat, exempelvis, att en fiendtlig landstigning egt rum på vestra kusten, i Göteborgs närhet, utan att Göta artilleriregemente egt större kännedom än fienden, som äfven har våra topografiska kartor till sitt förfogande, om de berg och dalgångar, som omgifva staden och hvilka erbjuda ypperliga försvarspositioner. Det inses dock lätt hvilken öfverlägsenhet en sådan kännedom bereder åt försvarsarmåon, då den på förhand känner hvarje passage, hvarje punkt, der kanoner eller trupper kunna med fördel placeras. Ännu mera gäller detta om den östra kusten. Så hafva vi en gång frågat en hög och mycket framstående oflicer vid ett af Östergötlands regementen, om man der kände alla landstigningspunkterna på Östgötakusten och de vägar, som leda derifrån? Svaret blef, med ett småleende, nekande. Regementet hade aldrig opererat i dessa trakter. Och förklaringen är lätt sunen. Vära högsta vederbörande hafva aldrig tänkt sig våra trupper annat än sammandragna till en enda arm, och hafva i allmänhet dervid haft för ögat operationer u!om landet. Nu veta vi väl, att armåen måste sammandragas, till större eller mindre del, på de hotade punkterna, men så mycket vigtigare är det, att den der hemmastadda truppen, som undsättes, är fullt förtrolig med de lokala terrängerna. Det är med fägnad man förnummit, att den nuvarande krigsministern beaktat dessa vigtiga omständigheter. Så hafva särskildt i år fältmarscher blifvit utförda af, skulle vi tro, alla regementen. Så har man nyligen läst om en sådan fältmarsch af Svea artilleri från Stockholm till Södertelje, och så har i Lördags ett antal officerare vid Göta artilleriregemente gjort en fältmarsch bortåt Nya Varfvet och Askim, med särskildt uppgift, enligt hvad vi hört berättas, att undersöka terrängerna och att öfver dem uppgöra specifika topografiska teckningar. Likaledes har man erfarit hurusom öfningar blifvit gjorda med signalering m. m., allt i praktisk riktning, och bör det ej lida något tvifvel, att ju våra officerare, genom de nya fält, som härmed öppnas för deras verksamhet och studier, skola känna sig lifvade för sitt kall och manade att använda sin tid nyttigare än som förut kunnat ske under ett andefattigt ö garnisonslif. Likaledes erfar man, huru målskjutningarne börjat spela en större rol vid infanteriets öfningar, hvaraf bör följa, förmoda vi, att den gamla slentrianen i fråga om handgrepp och raka linier måst gifva något vika. Så kan den svenska armöen, äfven med dess närvarande bristfälliga organisation, blifva ganska duglig och stridbar. Få vi härtill goda vapen och blifva samöfningarne med beväringen rätt ordnade, så skola vi kunna ega ett ganska betryggande försvar. Och då befrias vi åtminstone från den pinsamma och förödmjukande känslan, att landet, trots de oerhörda offer vi bringa vårt försvarsväsen, cke är betryggadt. För vår del hafva vi aldrig hyst någon farhåga derför att vårt ädernesland skulle kunna eröfras af hvilken iende det vara må; men vi hafva byggt vår förtröstan i detta hänseende på hela naionens håg och kraft att försvara sig, rots vår armåorganisation, om det ock nåste ske med oerhörda förluster. Dessa skola dock naturligtvis blifva långt mindre, lerest den armå vi ega blir fullt krigsluglig. Sträfvandet derhän är alltså ett nögt fosterländskt värf, och för hvad den värvarande krigsministern i denna del sqjort och gör, kunna vi ej annat än egna wonom en gärd af uppriktig högaktning. Till myntfrågan. I ,, Sv. Hand. och nd. Tidn. läses: Franska handelsrådet — Conseil suptrieur de commerce — har medio af förra månaden afslutat de un— — — — pe je Kr för Ja fr Nr fe JR lack — —