Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1870, sida 2

jag dock svårare att vara honom till någon nytta, och min herre och bonde, herr Erengisle, är konung Carls vän ... — Men huru viljen I då, att härmed skall tillgå, fru Brita? — sporde svennen. — När helst I kommen till strand eller ort, der jag vistas — svarade fru Brita efter en stunds betänkande — så mågen I aldrig, hvem det vara må, som min fader sänder till mig, tänka att gifva mig tillkänna eder närvaro annat än en timma efter midnatt... — Hvad sägen I, fru Brita! — inföll svennen med uttryck af den högsta förvåning. — Huru skall sådant blifva möjligt? — Låt det blifva min sak, Gumme, och säg ord för ord till herr Olof, min fader, hvad jag nu sagt dig! — En timma efter midnatt ...? — Ja, en timma efter midnatt skall han, som min fader skickar till mig, alltid vara säker att blifva hörd af mig, om han blott låter mig höra det tecken, som jag nu vill säga dig! Fru Brita vinkade åt svennen med handen att komma närmare, hvarpå hon hviskade något i hans öra. Svennen nickade, att han förstått hvad som sades, och fru Brita tillade högt: — Då skall jag förstå, att bud har kommit, och sedan skall jag nog veta under dagens lopp, m det icke låter sig göra genast, att laga så, att ag får det att höra. Men icke mera än...— won gjorde en uttrycksfull åtbörd med hutvudet — icke mera, och så försvinna, tills jag låter höra f mig! Vi lefva i sådana tider, att ingen försigighet är tillräcklig för att undgå misstankar .. lar du nu fästat i din hog, hvad jag sagt, Gumne, så väl om detta, som om det, som min herr ader sport mig om? — Ja, fullväl — svarade Gumme. (Forts.)