Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1870, sida 2

Han fruktade dock att blifva sedd af någon innan han kommit till tals med herr Nils och drog sig derför blixtsnabbt åt sidan in i skogen för att låta de mötande komma förbi. Den ene af dessa var en qvinna, som hade en duk öfver hufvudet, men hennes stolta gång och hållning utvisade, att hon tillhörde en förnäm och mäktig slägt, den andre tycktes vara en sventjenare. Utanför i viken låg ett mindre fartyg, hvarifrån man på ett tecken af svennen började utsätta en båt. Den förnäma frun och svennen, hvilka syntes vilja stiga ombord på fartyget, fortsatte sin väg på den lilla stigen, men stannade ett stycke ifrån det ställe, der den vilde Falken stuckit sig undan. Tydligen var det deras mening att från detta ställe begifva sig ut på näset, som derifrån sköt ut i sjön, och der stiga ombord på båten. Svennen hade ett hemlighetsfullt, förbehållsamt utseende, och detta väckte den uppmärksamme Falkens misstankar. Han sökte derför oförmärkt närma sig de båda samtalande, hvilket ock yckades honom, då den förnäma frun hade satt ig på en sten under en jättestor tall, som var ildeles omgifven af tätt vuxna granar. Svennen stod vördsamt något på sidan om henne, och båda öllo blickarne fästade på sjön, der båten nu stötte it från fartyget och sattes i rörelse mot land. — Men försigtighet, Gumme — yttrade frun — mera försigtighet måste du iakttaga! — Jag skall det icke underlåta — svarade jlumme — dock måsten I medgirva, att jag denna zäng gjort hvad jag kunnat...och jag menar, tt jag icke blifvit af någon sedd, eftersom jag räffade eder utanför gården... — Jag såg seglet, Gumme .. jag såg seglet ch anade, att det medförde underrättelser till nig . .. derför skyndade jag ut... Men detta går cke an...om jag ock ej blir misstänkt för det tt jag mottagit ett bud från min fader, så får