Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1870, sida 1

Ixvarsör rida vi icke in i skogen och sö skugga . .. rymmaren finna vi hvarken I det förbrända Trosa, nej icke, om vi ock redo till verldens ända. — Så tänker jag ock! — svarade den andre, men drog på orden. — Det är ju ock klart, att han farit ned i helvetes pott — återtog den förre. — Icke en remna syntes i muren, jag var sjelf med herr Peder nere i tornet, så jag kan intyga, att hvem han var, som sutit der fången, så var han icke skapad som någon af oss... derpå vill jag våga mitt lif! — Att dot icke står rätt till med tornet, det har jag alltid sagt — tillade den andre — och vad de säga om hertig Waldemar, att han litet emellan besöker sitt forna fängelse, det lärer väl cke vara taget ur luften... Men hvarför söka skogen, då vi hafva här straxt framför oss en zärd, der vi kunna få en god måltid och en mugg öl? — Du säger det ... sådant lärer icke bjudas Trosa, tack vare fetalicbröderna, sor brände staden i roten... I detsamma satte de sig i rörelse, och trolsande solens brännande strälar gick det i sporrsträck fram emot gården, der middagen och ölet väntade, Vilde Falken kröp varsamt fram ur sitt gömställe bakom stenen. Ilan såg sig försigtigt omkring. Dammet efter de bortridande ryttarne synts annu längst bort på vägen, men för öfrigt var allt tyst och orörligt, och solen flaramade på fustet och brände hetare och hetare mellan träden skogen. Faran ökade den förföljdes kralter och återgaf honom hela hans ursprungliga mod och besutsamhet. IIan blef ännu en stund stilla, men så skred han med snabba och spänstiga steg öfver ormbunksfältet. Först när han åter befann sig