Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 juli 1870, sida 1

oo Jag är en ringa och oansenlig man och min framtid beror på hans nåd, erkebiskop Jöns Bengtsson, min höge beskyddare, ,. Det är till följd af ett infall af honom, som jag kommit hit, och ett lyckligt öde, som skickade i min väg en man, hvilken kände hemligheten af denna gång... Nu kan det hända, att din frälsning blir min skada! ,., Jag känner dig icke, men jag tror dig på dina ord och på det namn du nyss nämnde, herr Nils Bossons, ty honom känner jag för en god och from och rättrådig herre, fast han icke haft lyckan med sig... Derför måste du svirja mig en helig ed...en helig ed att aldrig, hör du karl, aldrig för någon, eho det vara må, nämna, hvem som räddat dig ur detta fängelse... Fången lade handen på sitt hjerta och svor den begärda eden. : — Så må vi i Guds och helgonens namn skynda härifrån — sade Erik och fattade lyktan samt närmade sig den låga öppningen, der han kröp ut, tätt följd af fången. Utkommen, ville Erik fortsätta sin gång, men fången hejdade honom och gjorde honom uppmärksam på nödvändigheten att sluta till utgången. Detta verkstäldes äfven, och Erik visade på de fyra jernnaglarne, hvilka borde dragas för stenen, och äfven detta utfördes på det noggrannaste. Med jemförelsevis lätta steg tillryggalades san; dringen tillbaka, och efter en stund befunno de sig vid skogsdungen, som skymde för ingången. Här föll den befriade åter på knä och utbredde sina armar mot höjden, der stjernorna flammade och tindrade i osörvanskligt majestät, och han förde med ett uttryck af obeskriflig hänryckning armarna intill sig, liksom ville han samna den luft, som han inandades. Slutligea reste han sig upp och fattade den rörde Erik Olofssons hand. — Ått säga tack är en ringa ting — sade han, och hans stämma klang så fast och högtidlig. — Men är det Herrans vilja, att vi ännu en gång