Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 2

jag så loss denna sten, så mötte ännu en, som var vida svårare att röra vid... det lyckades mig dock äfven med denna, men ett år gick till ända för detta arbete. En tredje sten har jag sedan arbetat bort ...de finnas här alla i rummet... men så märkte jag, att jag trängt mig igenom tornets grundmur . .. och sedan, sedan var arbetet lättare, ehuru det dragit på tiden, emedan jag icke vågat mig för snart gräfva mig uppåt... Hade vi ljus, kunden I se, hvilket arbete, jag med två tomma händer och en jernten, som jag lösgjort ur muren vid falluckan, kunnat åstadkomma på snart två år! — Utan att svara tog Frik upp eldstål och flinta och lyckades snart få eld på ljuset i sin lykta. Vid det sparsamma sken, som hon spred omkring sig, fick han först syn på fången. Det var en groflemmad, starkt bygd man med ett par qvicka, lifliga ögon, men så astärd och af en så gulblek, förtorkad hudfärg, att man måste höra honom tala och se honom röra sig för att icke taga honom för ett benrangel. Oaktadt skenet från lyktan var helt svagt, måste han dock sätta handen för ögonen. Men hans anletsdrag voro ädla och öppna. Erik förvånade sig och gladde sig på en gång, ty detta ansigte — sade han för sig sjelf — kunde icke bedraga. Mannen pekade bort emot öppningen, och Erik såg huru han arbetat sig ut genom muren samt djupt in under jorden och, såsom det tycktes vid ett flyktigt betraktande, i en riktning, som till slut skulle föra honom till sidan af den gamla gången. Häraf förklarades de ljud som han hört under sin vandring. Men ännu något annat fästade Eriks uppmärksamhet i detta underjordiska rum. Väggen var nemligen på en sida tecknad med inskrifter, som väl till en del voro utplånade, men dock ännu läsliga. ,, Hämnd, Hämnd, Hämnd! — stod der öfverst med stora bokstäfver. Derunder på en rad: