Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 2

han kunde ej uthärdqa glansen af den himmelens herrlighet, som nu uppenbarade sig för honom och öfvergjöt Hon med sin salighet. . Han föll på Enä och omfattade sin räddares händer och snyftade och grät; han skulle hafva sjunkit ned på sfengolfvef, om icke Erik hållit honom uppe. ; H Mitt tal är sanning! — sade han — du är fri, arme sfs så vidt som vi icke låta oss öfverraskas Erik hänn ej uttala ordet, förr än mannen Sprang upp med feberaktig häftighet. IIans ögon hade af det långvariga mörkret blifvit så skarpa och hans äänsel så uppöfvad, att han rörde sig i sängelset, som om der varit ljus dag. Erik hörde honom sspringa upp liksom för nägra trappsteg, hvarpå-ett ljud följde, som om en väl afpassad sten ffallit in i sin ram. Kort derefter stod han åter Pvid: sin räddares sida. . — Nu skall ingen kunna öfverraska oss, om lKe hela detta slott skulle ramla — sade han — detta rum, som väl ingen på slottet kommer till, ar helt och hållet underjordiskt, och finnes någon SPYinga i muren, så förmår ingen ljusstråle tränga Qigenom ... — Men huru har du då kommit hit ned? — YÅorde Erik Olofsson förvånad. — Sedan jag slapp ifrån mina kedjor, hvilka höllo mig fästad tätt vid väggen här ofvanom ... det skedde, sedan slottet fått ny höfvidsman, sade mig fångknekten, så kunnen I väl förstå att jag noga undersökte mitt fängelse, och jag fann då till slut en sten i muren tätt vid golfvet, som gaf vika, när jag tryckte på honom... Så kom jag bit ned, och mitt hjerta svälde af hopp att ock finna en utgång härifrån. Rundt omkring här nere äro fördjupningar i muren, mindre och större. En af de djupaste valde jag, emedan jag der fann en sten, som föreföll mig sitta lösare än de andra .. Efter det mödosammaste arbete lyckades