Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 juli 1870, sida 1

stämmande på ett mindre modigt sinne, än Erik Olofssons. IIoS honom väckte den deremot den slumrande hederskänslan. Han rodnade vid tanken på att af fruktan afstå från ett påbörjadt arbete. Och just som denna tanke stod klar för honom och han med beslutsamhet åter flyttade foten framåt, träffade ett nytt ljud hans öra. Det var ett svagt bultande, som om någon stått och hamrat på en sten, men ljudet deraf var så matt, så förqväsdt, som om han förnummit det från ett vidt aflägset ställe. Ian började tänka både hit och dit, men stannade dervid, att han nu möjligen hunnit närheten af slottsmuren, och att man der var sysselsatt med något arbete, som vållade ljudet, och genom den dallring, som fortplantade sig, utan tvifvel äfven förorsakadt nedramlandet af stenarne i hvalfvet. IIäraf ökades hans ifver, och några ögonblicks fortsatt vandring visade honom ock, att han icke bedragit sig, åtminstone i afseende på sitt första antagande. Hans fot stötte mot ett trappsteg. På detta följde ett annat, och Erik trefvade sig med jernspettet uppåt, räknande till tio trappsteg. Ofvanom det tionde började marken sänka sig utför, men med jemn och slät yta, ungefär ett par alnar lång och något mer än en aln bred; men der slutade ock gången. Erik undersökte med handen, om här var en jerndörr, hvars tillvaro gråbrodern glömt pämna för honom, men ban kände endast ytan af en stor huggen sten. Erik lyssnade. Nu hade det bultande ljudet upphört, något som förundrade honom, då enligt naturens lagar det väl nu borde hafva hörts tydligare än förut, när han befann sig på längre afstånd från muren. Emellertid stod han icke längre tveksam, utan började med jernspettet undersöka den stora stenens sogningar, hvars nedersta (besann sig ungefär en aln högt från gollvet.