Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1870, sida 3

derleken varit ganska lämplig, efter hvad som kan slutas af den växande grödan, hvilken å omgifvande trakter visar sig losvande. Man skyndar så sakta med bortrödjandet af ruinerna efter de vid eldsvådan den 25 sistl. Maj här nedbrända husen, att man tydligen kan sköja, det ej något återuppbyggande är påtänkt, för den närmaste framtiden åtminstone, hvilket återigen kunde häntyda på mindre lifaktighet i affärerna, då man besinnar, att de ödelagda tomterna äro belägna utmed torget och dess grannskap, i sjelfva centrum af staden. Med afseende å de ifrågavarande tomterna existerar dock det förhållande, att de egas af personer, som sjelfva icke ämna återuppbyggsa dem, af skäl att egarne dels bo å andra orter och dels icke egnade sig åt affärsverksamhet samt derföre annonserat platserna till salu. Med tomtvärdena tilllagde försäkringsbeloppen anses de brandskadade husegarne fått sina egendomar betalda ; och tyckas försäkringsbolagen jemväl hållit samtlige vederbörande skadeslösa för den förlorade lösegendomen, så långt förlusterna kunnat styrkas och billigtvis beräknats. Med de utmärkta kommunikationsanstalter detta samhälle eger måste naturligtvis följa, att en mängd främlingar här blitva synlige, ehuru vanligen endast korta stunder, i albidan på ångbåtens eller tågets afgång. Såsom en liten roligbet vill jag omtala hvad som nyligen passerat med ett sällskap af fremlingar. Sällskapet slog sig ned en stund i vårt uesliga vestra plantage; en af våra unga herrar — känd för sin välmenthet, hvilken egenskap af skalkar på platsen förvexlas med enfald — tilllrägades om staden har några ruiner eller dylikt att uppvisa, hvilken fråga den välmenande besvarar med ja, och erbjuder sig visa fremlingarne. Förtjusta häröfver följa dessa sin cicerone i hälarne tills han, kommen till de nyssnämnda afbrända husen, stannar och siger: ,Se här mitt herrskap! Scende än på hvarandra och än på ciceronen, salla fremlingarne slutligen i ett högljudt skratt, hvaraf stadens skalkar äro nog elaka att draga den slutsats, det deras åsigt angående den välmenande numera delas af både Tyskland och Frankrike, af hvilka länder fremlingarne voro representanter. Ett rätt betydligt antal af stadens resp. innevånare har besökt men till aldra största delen återkommit från industriutställningen i Borås. De återkomne uttala belåtenhet med sin färd och uppgifva, att utställningen var lyckad i alla afseenden och öfver all förväntan talrikt besökt, hvartill, hvad Venersborgare beträffa, anordningen med retur-biljetter icke obetydligt bidragit. På tal om ,,kommunikations-anstalter och ,retur-biljetter tager jag mig anledning nämna något angående U.-V.-H.-banan. Att inkomsterna på densamma ännu icke motsvara räntan å anläggningskostnaderna och utgifterna i öfrigt är ju naturligt — ty huru många banor göra väl det? — men att inkomsterna rätt betydligt ökat sig, är dock ett lika glädjande som obestridligt faktum, likasom att bolaget förmått fullgöra sina förbindelser till staten medelst inbetalning af ränta och amortering, som hittills varit förfallen, samt utgöra driftkostnaderna, löner och oundvikliga tillbyggnader m. m. Vid sådant förhållande, och då med all visshet kan antagas, att trafiken ännu skall betydligt ökas, synes all oro för bolagets bestånd vara ett spöke, som endast uti trånga hjernor drifver sitt infernaliska spel till egen förlustelse. Huru ofta synes väl ett nytt och kostsamt företag genast gifva rika vinster? Men, med klokhet och omtanka handhafdt, skall hvarje i sig sjelft sundt och godt företag i längden bära sig; — sådant är erfarenhetens vittnesbörd, och att antaga ett undantagsfall för U-V.-H. jernväg förefinnes ingen anledning. Orsaken hvarföre jag uppehållit mig vid detta ämne är den, att en offentlig man nyligen kolporterat den oriktiga uppgiften, att bolaget icke förmått fullgöra sina förbindelser till staten för längre tid än till 1868 års slut. B-m.