till, huru I hafven fått kännedom om den hemliga gången ... — Gerna, gerna, Erik Olofsson — yttrade munken — det var i min ungdoms dagar. Fetaliebröderna hafva känt och begagnat denna hemliga väg till Nyköpings slott, och sedan, när konung Erik satte Arendt Styke till borgherre der, så föröfvades månget ondt dåd, som hade sin utgångspunkt och sin slutpunkt på Nyköpings slott. — Och I kommen så väl ihog, hvar gången finnes? Munken nickade. — Så må jag prisa min lycka, som förde mig tillsammans med eder, ehuru jag icke kan veta, hurusom I kunden vinna kunskap om, att jag skulle draga till Nyköping. — Jag var bland dem, som stodo vid domkyrkotrappan, då hans nåd, erkebiskopen kom derutför och steg till häst för att rida till Arboga, och såg honom tala till eder, ehuru jag icke hörde, hvad han sade, mera än hans sista ord. — Ja han bad mig icke glömma Nyköping, det var hans sista ord! Ridten fortsattes under ett lifligt samtal, hvarunder munken fick allt närmare kännedom om sin följeslagare. IIan hade nyss hemkommit från utlandet, der han vid ett af studerande från de nordiska länderna mycket besökt universitet vunnit magistergraden, och att han hade erkebiskopens löfte att blifva skolmästare vid skolan i Upsala. Och magistern eller mäster, som det hette denna tid, fattade allt högre förtroende för munken, ju mera han lärde känna honom och ju mera han fick reda på den vidsträckta erfarenhet, som han egde. Tili slut frågade Erik munken om hans namn, men denne svarade sträft och kort: — Johannes! — Men veten I mora, än som i allmänhet är fallet med bröderna af den heliga Francisco-orden ....