Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1870, sida 2

naturlig följd af den ungdomliga ifvern, följde först tveksamma och undvikande svar. Sedan, när Erik skickligt förstod att inblanda erkebiskopen i saken och att han otvifvelaktigt skulle komma att taga den om hand, ifall icke allt vore som sig borde med fången, samt slutligen när han på det ifrigaste försäkrade, att han sjelf å sin sida icke på något sätt, hvarken uppenbarligen eller hemligen, skulle använda hvad han nu finge veta till höfvidsmannens skada, blef denne mindre förbehållsam, och Erik kunde genom att sammanlägga de serskilda svaren få fram följande berättelse: Till herr Jöns Nilsson hade på senhösten för åtta år sedan midt i en kolmörk natt kommit en riddare, som stod i hög gunst hos konung Kristofer, och äfven varit så väl herr Nils, som hans broder Bengt Jönsson, till mycken nytta och derför nu som gengäld fordrade en vännetjenst af herr Nils. Herr Nils sade sig vara beredvillig dertill, och då nämnde riddaren sitt ärende. Han förde med sig on fånge, som gjort och ännu kunde göra honom den största skada, men som han dock icke ville taga mannens lif, så hade han beslutat att gömma honom undan verlden och sålunda göra honom oskadlig både för sig sjelf och konungen och alla dem, som stodo konung Erik emot. Riddaren uppvisade äfven konung Kristofers skriftliga befallning till slottsherren på Nyköping att härutinnan gå riddaren till handa. Men herr Nils måste svära en dyr ed, att icke för någon uppenbara hvad som sålunda blifvit honom anförtrodt. — Herr Nils Jönsson måste dock i sin ordning lemna Nyköping? — invände Erik. — Ären I så bunden af samma ed som han? — Det är jag icke — genmälte slottshöfvidsmannen — men jag gaf mitt löfte åt herr Nils, att noga taga vara på sången. IIerr Nils var i beråd taga honom med sig och öfverantvarda honom riddaren i händer, men så syntes det både