Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1870, sida 2

Det var nästan med rörelse, som munken uttalade dessa ord. Han såg ännu en gång utåt hafvet, men plötsligt ryckte han sig upp ur de drömmar, hvari han försjunkit, och de följdes åt till staden under samtal om Gotland och konung Erik och Sveriges rätt till denna ö samt hvad hopp man kunde göra sig af det nu pågående mötet i Halmstad. Återkomna till Nyköping, tog munken farväl af den vetgirige Upsala-mästarn och vandrade bort från staden. Men redan samma afton begaf sig Erik Olofsson till slottet, der han begärde att få träffa höfvidsmannen, herr Peder Andersson. Han blef efter något dröjsmål insläppt, och då han framvisade ett bref från erkebiskopen, fick han äfven tillstånd att bese slottsbyggnaderna. Han gjorde dervid ingen hemlighet af, att han hufvudsakligen ville se och undersöka folkungatornet och företrädesvis dess bottenvåning. Men här mötte motstånd. Herr Peder kunde icke besluta sig för att lemna honom tillträde till dessa tornrum, och då Erik gjorde föreställningar deremot och bad honom säga orsaken, svarade han: — Vi hafva en fånge, som länge suttit der och som herr Nils Jönsson, när han antvardade mig slottet i händer, tillsade mig strängeligen att oga förvara. — Och hvem är så den fången? — sporde Erik. — En fetaliebroder — genmälte höfvidsmannen — men en af värsta slaget! — Kännen I något närmare om honom? Den gamle munkens ord framträdde i detta jgonblick lifligt för Erik, och han manades af dem utt söka erhålla närmare kunskap om fetaliebrolern, än som han eljest skulle hafva gjort. På nans förfrågningar, hvilka stundom föreföllo höfvidsmannen väl närgångna, men hvilka voro en