Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1870, sida 2

Iafver jag vunnit edert förtroende, så kunden I väl säga mig, hvad namn som var edert, innan I togen an denna drägt! — Det kunde jag väl — genmälte broder Johannes — men i munkens drägt ligger en sanning, som man gerna glömmer, den att mannen runnit bort ur tiden och försvunnit i det stora hafvet, der han är som en droppa blott... han fiones väl i menniskornas verld, men han syaes icke, han urskiljes icke ...endast Herran räknar vattendropparne i hafvet liksom sandkornen vid dess strand! Följande dagen fram emot aftonen, sedan de tagit sig en stunds hvila, följdes de åt utanför Nyköping, och munken visade sin följeslagare mynningen till den gång, som ledde från ett djupt skogssnår ett par stenkast från stranden in till Nyköpings slott och till det gamla solkungatornet. — Men sen eder väl före, Erik Olofsson — sade munken — om I tänken vandra fram genom gången. Det är väl nu längesedan någon menniskofot trampade den dolda stigen... Sen eder väl före, det rådet gifver eder en gammal fetaliebroder! — I skolen hafva tack, fromme fader — genmälte mäster Erik — för allt det omak, I hafven gjort eder för min skuld. Gerna ville jag på något sätt tacka eder, om det står i min makt... — Hm! — mumlade munken, under det han såg ut åt hafvet med en underlig blick, liksom hägrade för honom något minne från fordom, men tillade efter en s8and — skulle det så foga sig, att I någon gårg 131—n an setalicbroder, så bryten icke genast ster över honom... Mycket ondt, Gud bättre, hur fu 3 bland dem, men mången redlig och tapper man har ock trampat en setaliebroders däch ...mången har bland dem varit mera Guds vän och mindre allas fiende, än som fallet kanske är bland de mäktige på land! —