Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1870, sida 1

skor, som kom ut ur stadsporten och i sagta mak red nedåt munkbron, något till venster om klosterbron, der de tvenne munkarne befunno sig. Det var ett förnämt fruntimmer, som kom ridande med ett stätligt följe. Till höger om sig hade hon en riddare, med hvilken hon samtalade, och till venster en ung flicka, som tycktes vera omkring tjugu år. Äfven Stockholmsmunken fästade snart sina ögon på dessa, hvilka tycktes taga hans främmande broders uppmärksamhet i anspråk i ganska hög grad. — Det är fru Brita Olofsdotter! — upplyste den förre — herr Erengisle Nilssons husfru på Hammarstad. Den högväxte tycktes med sin blick vilja genomtränga hvarje drag i den ädla fruns anlete. Det var en lycka för honom, att hufvan var så väl dragen omkring hufvudet, att han icke allt för mycket blottstälde sig genom en för en klosterbroder väl starkt uppenbarad benägenhet för denna verldens storhet och prakt. Om sådant kunde man väl tala och utbyta tankar och fälla omdömen, men man fick icke visa sig fästa en sådan uppmärksamhet dervid, som den, hvarom nu den högväxte munkens blick talade. Den lille Stockholmsmunken, hvilken såg en skymt at den eld, som flammade i de stora ögonen under den främmandes hufva, men utan att fatta betydelsen deraf, log sagtmodigt och lemnade beredvilligt alla de upplysningar han kunde. — Stolts jungfrun till venster — sade han — hon som ler så vackert mot riddaren, är jungfru Iliana Åkesdotter, ett syskonbarn till fru Brita... Hon har vistats några år i Sverige och följer nu med sin fränka till Hammarstad, menar jag. Jungfru Iliana lyftade, just som munken sade detta, sitt finger hotande mot riddaren, i det hon