— Och I kunnen dock offra tid för eder egen räkning i Nyköping? — Jag har dertill min herres tillstånd... och han är till och med den, som påyrkat min undersökning vid Nyköpings slott ... Der skall hafva timat märkeliga saker, under hans nådes morfaders, herr Krister Nilssons tid, och hans nåd anser det icke kunna förklaras på annat sätt, än genom någon hemlig gång under slottet... — Har eder herre nämnt något om det märkeliga, som då skall hafva timat der, och hafven I rätt att omtala det? — Jag kan icke veta, att något hindrar mig derifrån . .. Den gamle drotsen skall der en jul hafva blifvit varnad för den olycka, som sedan drabbade honom på Räfvelstad . . . — Och af hvem? — Af hertig Waldemars ande, påstod den gamle herren, när han omtalade det, ty folket trodde och tror väl ännu, att den döde hertigen går igen i sitt forna fängelse ... — Såg herr Krister icke, hvem som tilltalade honom? . — Nej, ... men en sven, som kom för att hemta facklan, hvilken begagnats vid ett vigtigt sammanträde i tornrummet, såg en hög skugga försvinna, utan att han dock visste, hvem eller hvad det var. — Detta tornrum är det således, som skall stå i samband med gången, och som I viljen undersöka. — Det är så, och jag önskar det lika lifligt för min nådige herres räkning, som för min egen . .. Händelsen på Nyköpings slott i konung Birgers tid är allt för märkelig, för att icke en krönikeskrifvare må med egna ögon hafva sett hertigarnes fängelse! ... Tillåten I mig nu, fromme fader — tillade krönikeskrifvaren efter ett kort uppehåll — tillåten I mig nu spörja eder