Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 juli 1870, sida 1

näma fruntimren sutto. Färden gick lyckligt. Vinden var god, och båtarne seglade väl. De följdes åt fram till Telje, och under hela tiden satt munken med ögonen fästade på fru Brita. Till och med, sedan de kommit i land, kunde han icke lemna henne, utan stannade vid ett träd på vägen och betraktade henne, när hon och de öfriga stego till häst, liksom ville han riktigt inprägla bilden af henne i sitt minne. Hans följeslagare sade intet, men kunde ej undgå att fista uppmärksamhet vid detta märkeliga beteende af munken. När de derför väl förskaffat sig hästar i staden och redo ut derifrån, sporde den unge mannen munken till, om han kände den förnäma frun. — Af hörsägen! — svarade munken, och på en ytterligare fråga, hvad märkeligt han kunde finna hos henne, tillade han — så mycket hafver jag funnit, att, om icke alla märken bedraga, kunnen I anteckna eder hennes namn till minnes för den krönika som I hafven i tankarna att skrifva! — Märkeliga gerningar skall hon då komma att utföra! — yttrade den blifvande krönikeskrifvaren. — I sägen det — återtog munken — och väl vore, om alla hemliga gångar vore lika lätta att spåra upp, som den I ären på väg att uppsöka till det gamla folkungatornet i Nyköping! — Så kunden I hafva varit dessa meddelanden af gamle broder Andreas qvitt, fromme fader? — sade den forskande unge mannen och såg leende på munken. Denne vände långsamt sitt hufvud och betraktade sin följeslagare, men sade intet. Först efter en stund sporde han: — Hvart ämnen I eder ställa färden från Nyköping? — Jag reser i min herres, erkebiskop Jöns Bengtssons ärende — sade han — och skall rida till Lund, till hans nåde, erkebiskop Tuvo!