Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juli 1870, sida 2

han in i salen, der dansen pågick, så såg han derpå, sökte Karins blick och tycktes blifva upprymd, när den strålade honom till mötes, men ögonblicket derefter var han åter borta. Och så hastade han från det ena till det andra. Denna dag, den 4 Januari 1448, hade han tillbragt morgonen i samtal med en lärd dominikanermunk, som rest i främmande länder och var mycket hemma i byggnadskonsten, och en beskrifning om ett torn i Rom, som gjort ett lifligt intryck på marsken, kom honom att tänka på möjligheten att afsluta den påbegynta byggnaden af Wiborgs slottstorn på samma sätt. Knappt hade munken aflägsnat sig, förr än Carl tog en hammare, som han brukade begagna, då han gick omkring och öfversåg arbetena inom slottet, och begaf sig upp i tornet. Det blåste kallt, och marsken svepte sin mjuka, dyrbara pels väl om sig, men han var så upptagen af sitt ämne, att han genast grep sig an med sina undersökningar, utan att akta på stormen, hvilken tycktes tilltaga i stycka, ju mera han hamrade på tornväggen, och anstälde ett förfärligt väsen under brädtaket. Det hven och tjöt, som om alla mörkrets andar suttit deruppe och sjungit för den orolige mannen. Plötsligt kom en vindstöt med ett förfärligt dån och ryckte bort brädtaket. Marsken alldeles omhvärfdes af grus och dam och såg sig omkring, som om han nu först varseblifvit orkanen. Något derefter hörde han tunga steg i torntrappan. Det var byggmästaren, som kom upp för att se till, huru mycken skada tornet lidit och huru hon skulle kunna botas. Han stannade förvånad, när han fick se slottsherren. Uti dammolnet, som den nu fritt kringsvepande vinden jagat upp, flög en tofs af fjädrar, som fastnade i Carls pels. Han ville med armen borsta dem bort, då hans blick närmare fästades vid den, och han fick brådt att fatta den med