11 GRIS vIU UC 101 nagra dagar scdan under hr Ekdahls presidium hållna folkmötena vid katrincholm och på Lidingön. Det tycktes va hr Ekdah h önskan att mötet skulle I sin del instämma i denna petition. Det erinrades visserligen genast af oråföranden, att detta möte, som bestod af deltagare äfven från Norge och Danmark, icke lämpligen kunde sysselsätta sig med opinionsyttringar i afscende å Sveriges politiska förhållanden, men åtskilliga svenskar tycktes icke kunna fatta den grannlagenhet, som de främmande deltagarne i mötet genom att instämma i ordförandens åsigt iakttogo, utan det utspann sig en långvarig ussion, som icke blott berörde gan huruvida petitionen lämpligen kunde göras till föremål för mötets förhandlingar, utan jemväl ingick i detaljerna af petitionens innehåll. Efter hand och sedan såväl ordföranden som andra ledamöter fästat uppmärksamheten på, att petitionens läggande åsido såsom någonting för mötet lrammande icke förhindrade att man kunde vid frågans behandling äfven vidröra de politiska rcformer, som kunde anses egnade att förbättra den arbetande klassens ställning och vilkor, kom man ändtligen ifrån saken för tillfället genom att träffa den ötverenskommelse, att frågan om valrättens utsträckning skulle af afdelningen anmälas såsom ett öfverläggningsämne vid den allmänna sammankomsten. Derefter följde en långvarig debatt om föredrag. ningsordningen. Kandidat juris JVaIlem fästa uppmärksamheten på, att om man ville ernå några resultater, borde man främst företaga till behandling de praktiska trågorna, bland hvilka han ldt påpekade den angående arbetsinställelser lliga ledamöter motsatte sig dock detta . slag, som det tycktes af farhåga, att man icke vidare skulle återkomma till de mera allmänna och sväfvande frågorna, med afseende ä hvilka man syntes angelägen att få uttala hvad man hade på hjertat, och resultatet blef också, att man! beslöt behandla frågorna i den ordning de voro upptagna i programmet. Man återkom således till den ofvannämnda frågan om åtgärder till forbättrande af den arbetande klassens ställning och vilkor. Do flesta syntes ense derom, att ett bland de förnämsta medlen härtill vore en ökad upplysning, och oaktadt sättet att främja upplysning och bildning inom den arbetande klassen stod främst i bland de frågor som voro förelagda den första asdelningen, så fördjupade man sig dock äfven här ganska långt i detaljerna at uppsostringsfrägan, och man fick till och med höra af kyrkoherden Ekdahl en ganska genomförd afhandling om katekesen och religionsundervisningen i våra skolor. Dessutom påyrkades inrättande af slöjdskolor o. s. v. Den från offentliga möten här i Stockholm bekante målaremästaren Lindborg upptog en icke: ringa del af förhandlingen med åtskillizt meningslöst tal om ngstrihet, tullagstiftning m. m., h häradshöfding Hultgren sökte ådagalägga att t i Sverige hufvudsakligen vore jordbruksarbetaren, som befann sig i en ytterst svår och tryckt allning, hufvudsakligen till följd ar stattorparesystemets tillämpning. Norske kand. jur. Boeck tästade dock slutligen uppmärksambeten derpå, att man borde mindre hålla sig till de allmänna fra serna än söka angifva de medel, genom hvilka man ville åstadkomma de förbättringar man åsyitade. De följande talare, som uppträdde, ställde sig dock föga denna uppmaning till efterrättelse, och förhandlingen öfver den ifrågavarande puukten ledde till föga annat resultat än de allmänna uttalandena om gagnet af ökad upplysning säsom medel till förbättrande af den arbetande kuassens ställning. En liten episod från denna sistnämnda scktions förhandling mäste jag särskildt omtala, oaktadt den ej refererats i den irade tidning, hvars gäldenär jag genom ofvanstående lån är. Efter häradsk. Ilultsrens ofvan anförda yttrande hördes en röst ropa: Sju åttondelar af hvad hr Hultgren yttrat är topp tunnor rasande!Ett allmänt mummel af ovilja uppstod, hvilket dock snart förvandlades i ett högljudt skratt, när man upptäckte, att det sjelfutnämnda, så här kategoriskt interlokuterande sanningsvittnet var en viss mycket bekant tidningskorrespondent, hvilken, utom för sin personliga älskvärdbet och qvickhet, gjort sig känd för den stora vördnad, han hyser för sanningens gudinna, hvilken vördnad är så stor, att han, itminstone i sina korrespondenser, endast nalkas henne — på stort afstånd. Kl. 3 e. m. var allmän sammankomst. Ett som det föreföll större antal mötesdeltagare hade nu infunnit sig, än på förmiddagen. Den med bestämdhet väntade diskussionen om valrätten hade naturligtvis härtill bidragit. Slumpen bade grupperat de säkert påräknade agerande personerna i det skådespel, man väntade sig, ej utan sin vissa mening. Ytterst till venster stod en liten grupp af fyra personer: kyrkoherden Lkdahl, snickarearbetaren Wetterström och målaren Håkansson, två helt unga män, hvilka från Ålstensmötena fjol och hu senast från folkmötet vid Bolal gjort sig uppmärksammade för en ingalunda vanlig att uttrycka sig, jemte tydlig be men på samma sång för en häftighet i tal och åtbörder, som mera påminner om en socialistisk klubbtalare i Paris, än en lugn svensk arpetare, samt en liten liflig gubbe, synlig i Stockholm på alla möjliga föreläsningar och allmänna möten, der han ofta brukar yttra sig, alltid välmenande, ofta smått confyst — målaremästaren Lindborg, en hedersman för öfrigt. Det var de depuerade från , Föreningen för folkets väl, wilken förening på senaste tiden låtit tala itskilligt om sig, bl. a. med anledning af len ofvan omnämnda petitionen (af Hanlelstidningen, tror jag, återgifven och komnenterad). I spetsen för centern syntes den Dkante skräddaremästaren och litteratören Jöderstedt, häradsböfding Hultgren samt Stockholms arbetareförenings ordförande, meden Hagerman. Med någon dragning ut höger stod d:r Sohlman. Kyrkoh. Ekdahl fick först ordet. Han mnämnde den ofvan omtalade petitionen, wilken han nu önskade få uppläst och liskuterad. — Blandade rop af ,ja och nej. Ordföranden yttrade, att man här hade ysselsatt sig med principerna. Framlägzandet af petitionen ifråga kunde endast eda till undertecknandet af densamma, ch detta vore väl ej ett af mötets ändanål. Bör hr Ekdahl återtaga sin begäan? Den i petitionen uttalade principen unde ju i alla fall blifva föremål för distussion. Men med sjelfva petitionen vore j skäl att sysselsätta sig: Vi kunde — ade talm — hänga upp oss på ordalaen; ty det beror här i verlden ej blott å hvad man säger, utan äfven huru det äges. Hr Ehdahl begärde proposition på sin segäran. — Starka nejL. Hr Az. Krook: Flertalet af detta mötes leltagare ha infunnit sig för att främst shandla för arbetaren nödvändiga praktika angelägenheter. Det är derföre med len största förvåning vi från Göteborg nötas af ett förslag sådant som det af hr ikdahl väckta. Ingen kan vara varmare än af en utsträckt rösträtt än jag; men r böra vi ej konstituera oss till en poitisk klubb, ty då gå vi öfver de prakti