Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1870, sida 3

hade ej infunnit sig. Bland de närvarande märktes generalerna Lersundi, Gossel och San Roman, hertigarne af Medina Celi, Rianzares, Urco, de Rivas, markiserna Bedmar och Pena Eldrida, grefvarne Santa Marcha, Gopendehe, med flera. Uxdrottningen tog ordet och sörklarade, det hon hade beslutat underteckna sin thronassägelse, samt att underrätta alla spanioner derom i ett manifest, hvars innehåll han nu ville meddela. Manifestet påminner om, att hon redan som barn blef kallad till tronen, samt att hennes ungdom förgick under ständiga inbördes krig; att hon äfven sedan oaflåtligen måst kämpa mot partier och politiska upprorsmakare, hvilka inbördes stridde om makten, äfvensom att det hade varit henne omöjligt att uträtta allt det goda hon velat. Hon anklagade och fördömde ingen, utan förlät alla och ville nu anförtro sin son åt det spanska folkets storsinthet. Derefter upplästes afsägelseakten, som lydde ungefär sålunda: ,,Jag, Isabella II m. m., törklarar, att jag af eget fritt beslut och utan inverkan af andra afstår alla mina politiska rättigheter till min son Alfons, samt att jag, med afseende på honom, endast förbehåller mig mina rättigheter som moder och förmynderska. Derefter uppmanades alla närvarande att underteckna dokumentet, hvarefter detta lemnades Isabella, på det hon i sinom tid måtte kunna göra bruk deraf. Högtidligheten slutade med handkyssningsceremonien. Efter spanskt bruk kysste mormodren Christina, grandonkeln Don Sebastian, infanterna och systrarne den lille Alfons hand. Den kungliga familjen intog på nytt sina platser, och de närvarande defilerade förbi densamma, i det hvar och en kysste både Isabella och prins Alfons på handen. Den unge prinsen var synbarligen högligen besvärad af denna ceremoni, och så snart den var förbi, sprang han till hertigen af Sesto och ropade: Du har icke ännu sett min nya velociped; kom med, jag skall visa dig den. ITALIEN. i Den 24 Juni aftäcktes på slätten vid Solferino ett monument öfver de stupade af italienska armöen, som deltogo i 1559 års blodiga strider. Många af gralvarna (hvaribland äfven franska och österrikiska) ha hittills varit spridda öfver en vidsträckt yta på fälten vid Solferino och San Martino. Förlidet år bildade sig en komite uti Venedig i ändamål att åstadkomma en stor gemensam graf för dessa spridda offer för kriget, samt att pryda den med ett passande monument. Med anledning at denna högtid hade inträffat både militära och civila deputationer från alla delar af landet. De franska och österrikiska armåerna voro representerade af särskilda deputationer. De tal, som vid detta tillfälle höllos, voro icke utan politisk betydelse, för såvidt de vittnade om det vänskapligaste förhållande mellan Frankrike, Italien och Österrike. Krigsministern Govone — densamme som år 1866 afslutade alliansen med Preussen — utbragte ett lefve för Österrikes ,riddelige kejsare, och kronprinsen Humbert uttalade på den italienska armöens vägnar sitt erkännande af österrikarnes oförfärade tapperhet.