Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 juli 1870, sida 2

och mottog af honom de dyrbaraste skänker. Vid ett stort gästabud, som marsken höll, voro utom konungen och drottningen äfven sändebud från stora Nowgorod närvarande. Men det var för marsken liksom för hvarje annan tydligt, att all denna vänlighet var blott och bart en yttre. Makten var i andras händer, de stora händelserna gingo sin gåvg utan att någon fästade afseende vid den fordne riksföreståndarens tycken och åsigter, och hans gamle motståndare yfdes i strålarne af konungamaktens sol. Sådant stack marsken i ögonen, och bitterheten ökades, ju mera han tänkte på, huru allt kunde vara annorlunda. Tåget till Gotland medförde inga vigtiga följder. På återfärden stötte konungens skepp på en blindklippa och sjönk, så att han i blotta linnet och med knapp nöd räddade sig till Stäkeholm, hvarifrån han begaf sig till Kalmar, der han sammanträffade med sin drottning och begaf sig så till Danmark. Marsken återvände till Svartsjö, och här höll han ett lysande bröllop för sin dotter Christina och en ung dansk herre, herr Erik Eriksson (Gyllenstjerna). Det var en lysande tillställning, men midt under bröllopsglädjen inträffade något, som betog Carl all lust och fröjd. Han skulle ifrån stora salen, der dansen som bäst pågick, gå genom hvalfgången till riddarloftet, då han vid skenet af en fackla såg en gråbrödramunk stå stödd mot väggen. Munken hviskade hans namn, och han stannade och studsade. Rösten var honom bekant. Det var fru Bengtas. — Halsbandet? — sporde hon. Carl berättade i korthet för henne tilldragelsen på Penningeby. Men nunnan höjde bestraffande sin hand, (Forts.)