Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 juni 1870, sida 3

Ä hlomsterplockerskan. Midsommar stod i högtidsdrägt: Grön jorden var och himlen blå. Knappt någon enda vindens slägt Vidrörde ängens blommor små. Det var så lugnt, det var så tyst Sen dvällsol hade jorden kyst! Ja, ängen stod i all sin prakt: Smaragd, guld, purpur, snö, zafir. Och rundt omkring den sköna trakt Drog aftonen sitt röda skir. Snart natten göt sitt perleregn Och tog all verlden i sitt hägn. Kom så, vid midnattsklockans ljud, En älsklig mö om sjutton år, Med kind som rosor, bals som snö, Med gång af vind, med blick af vår. Hon ensam var. — Kring fält och skog Hon sorglöst blickade och log. Till ängen gick hon, gick och gick Och blomma efter blomma bröt. Och när hon nio sorter fick, En yppig krans af dem hon knöt. Hon skulle sofva deruppå, Att underbara drömmar få. Sen sväfvade hon hem, så tyst, Smög sakta in i kammaren, Att der, af sömnens gudom kyst, Uti dess spegel skåda den, Som skulle hennes make bli. — Ett alltför menlöst trolleri. Allena Gud, men icke jag Vet hvad i drömmens verld hon såg; Men öfver flickans sköna drag Ett ständigt svårmod sedan låg. flon skydde dans och skämt och lek Och blef allt, mera stum och blek. Och aldrig mer hon återfick Den fina, skära rodnaden Och ögats glada, skälmska blick. Midsommar kom så skön igen Med rosenglans och purpurglöd ... Men blomsterplockerskan var — död. Wilhelmina.