Ilenrik Reetterdajll föddes i Malmö den 10 Sept. 1795 af obemedlade föräldrar. Fadren, som var hårfrisör, dog, då gossen var inemot nio år gammal, och modren följde honom snart efter. Den föräldralöse omfattades emellertid med välvilja af åtskilliga stadens innevånare, som satte honom i stånd att fortsätta sin nyss började skolgång i Malmö lirdomsskola. Man eger af den nu aflidne en sjelfbiografi, som med varmaste tacksamhet omtalar dessa hans barndoms välgörare, af hvilka! väl ingen anade hvilken betydande plats deras skyddsling framdeles skulle intaga inom svenska kyrkan och äfven inom fäderneslandets vetenskapliga och politiska lif. Såsom student konditionerade Reuterdahl någon tid i Göteborg hos öfverdirektören Sorbon och i Uddevalla hos grosshandl. P. J. IIegardt. År 1815 återvände han till Lund, der han i dåvarande prosessorn Esaias Tegnr, den store skalden, sförvärsvade en beskyddare och vän. År 1817 blef han filosofie magister, började samtidigt härmed egna sig åt teologiska studier och fann snart, att det var denna bana, för hvilken han egentligen var kallad. Redan samma år började han som docent föreläsningar i teologien, blef år 1824 adjunkt och 1543 teologie professor. De nitton år, som ligga emellan dessa utnämningar, betecknas af en ganska liflig vetenskaplig verksamhet, hvars af traditionen obundna frisinnade riktning tycktes bebåda en ny epok i den svenska teologiens historia, men i sjelfva verket lofvade mer än den förmådde hålla. Från denna tid datera sig flera latinska afhandlingar, som vittna om goda filosofiska, religionsvetenskapliga och kyrkohistoriska studier, de på svenska utgifna skrifterna , Profeterna sådane de i Gamla Testamentet och Alcoran föreställas (1824), ,,Om det teologiska studium med särskildt hänseende till Sverige (1532), , Inledning till Teologien (1537), Svenska kyrkans Historia I, II (1835—15 13). samt de uppsatser i den gemensamt med Thomander utgisna , Teologisk Qvartalskrift, som på sin tid väckte rätt mycken oro inom det konservativtkyrkliga lägret. Denna oro hade emellertid upphört, då Reuterdahl, året elter sin utnämning till professor, blef representant för Lunds stifts presterskap vid 1844— 15145 års riksmöte, och då han, indragen i det politiska lifvets strider, såg sig mer och mer manad att med majoriteten af sina ståndsbröder försvara det beståendes intressen mot den stormlöpning, som just vid den riksdagen öppnades mot det gamla representationssättet. Det idösammanhang, som förefinnes mellan det politiska och religiösa, verkade naturligt derhän, att ståndpunkten på det ena området måste motsvara ståndpunkten på det andra, och Reuterdahl, som år 1852, medan en reaktionär strömning herrskade i hela Europa, blef kallad till statsråd och ecklesiastikminister, samt med få års mellantid till biskop i Lund och erkebiskop i Upsala, var och förblef sedan en konservatismens förkämpe, men en af det vördnadsvärda slaget, som städse kämpade med humanitetens vapen och äfven i umgänget med motståndare röjde det hjertliga barnafromma sinnelaget. År 1865, då representationsreformen genomdress, stod han, såsom erkebiskop ch talman i presteståndet, naturligtvis i främsta ledet bland reformens motståndare, men nederlaget bar han med ädelt sinne, och sedan han sett de första frukterna af den genomförda förändringen, förklarade han sina farhågor till stor del lugnade och anslöt sig med uppriktigt hjerta till de nya förhållandena. Tsådane verkade han särskildt såsom ordförande i det första svenska kyrkomötet år 1868, och han fyllde denna sin uppgift på ett sätt, som tillförsäkrade honom alla olika tänkandes tillgifvenhet och i hög mån bidrog att gifva detta möte den försonliga och äfven frisinnade karakter det erhöll. Då ännu visade han sig i besittning af för hans ålder ovanliga andliga och kroppsliga krafter; men eftor någon tid började han känna dessa aftaga, och när han vid sistförflutna riksdag, på grund häraf, äskade en pension för att kunna lemna en befattning, som är förenad med mycket större inkomster än det begärda årsunderhållet, var detta ett drag, lika ovanligt att finna hos andra, som väl öfverensstämmande med denne mans oegennytta och höga uppfattning af sitt ombetes kraf. Konungen, som .med sonlig pietet omfattade den gamle, hade inbjudit honom att tillbringa innevarande sommar på lustslottet Rosersberg. Ilan hade dock icke tillbragt många dagar der, förrän han, hemsökt af den sjukdom, som nyss slutat hans verksamma lefnadsbana, återvände till Upsala, der han, som nämndt, natten till i går afled. Var erkebiskop Reuterdahl, högkyrklig till sina teorier, var han åter i det praktiska en ödmjuk kristen, om hvilken många, som han räddat ur nöd och betryck, kunna intyga, att han visade sin tro med sina gorningar. Han har mättat hungriga, klädt nakna och tröstat bedröfvade — sjell i sina hjelplösa barnaår föremål för menniskors godhet, ville han gälda detta på alla hjelpbehöfvande, som sökte och lörtjente hans välvilja. Den som visar barmhertighet, skall barmhertighet vedersaras, och den aktade herden, de sattiges vän, har nu ingått i sin IIerres glädje.