Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1870, sida 1

DmDi.. — C— en vännetjenst, så kunden I det, riddare, bättre än någon annan... Riddaren nickade, men Nils kundei skymningen icke se uttrycket i hans ansigte. Han berättade emellertid i korthet, hvad som timat med Brodde och lät förstå, huru kär svennen var honom samt hvad som nu fordrades, om det skulle vara denne möjligt att läka sina sår. — Viljen I nu lofva mig, riddare, att tala med marsken om detta ärende... viljen I det, så är jag viss, att I kunnen utverka, att svennen får stanna . .. Säkert skulle ock marsken göra något afseende på min bön. Viljen I, riddare? h Riddaren tycktes betänka sig, men så svarade an: — Ja, jag vill! — Och den ton, med hvilken de få orden uttalades, var så full af allvar, så fast, så olik den gröne riddarens sätt att tala, att Nils studsade och förnyade sitt spörjsmål. Men då skrattade riddaren sitt torra skratt och sade: — Marsken sofver i högan loft...sanning och tro finnes der icke ... sätten I tro till den gröne riddaren, ungersven? — Ja! — svarade Nils. — Hahaha — skrattade riddaren — så lofvar jag eder, att svennen skall stanna! Permed vände han sig hastigt om och gick bort bakom träden, och Nils hörde honom sjunga medan han gick: För linden bär löf och löfven falla af, Men jorden bär alla gröna skogar. NiDilds kastade sig upp på sin häst och red ned mot kusten, sakta upprepande för sig sjelf det ar den underlige riddaren sjungna omdvädet. Men när sol rann upp i öster, hissades seglen på Hjorten.