Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 juni 1870, sida 1

Denna upplysning lugnade Nils betydligt, och han yrkade icke längre på att taga Brodde med sig. Men han började öfverlägga med sig sjelf, huru han skulle kunna af marsken utverka, att denne sven finge stanna på Penningeby, tills Brodde vore till helsa och krafter återstäld. Detta var dock svårt att sätta i verket, då det var så sent på natten och omöjligt att komma till tals med marsken. Men med denna tanke arbetade ännu hans hufvud, då han till sist tog afsked af Brodde och falkenären. Lyckan tycktes dock en enda gång vilja le mot Nils denna dag. När han kom ut ur stugan för att stiga till häst och rida tillbaka till gården att der möjligen få träffa marsken, såg han den gröne riddarens hvita mantel framskymta på andra sidan om svennen, hyilken höll bans häst. — Hillemo, stolts riddare — yttrade han angenämt öfverraskad och gick omkring svennen fram till riddaren — måtte det vara mig ett godt möte . . .! — Hahaha — skrattade riddaren. — I gören vägen eder lång, herr Nils ...! — och liksom han aflägset velat syfta på hvad som timat under dagens lopp och varit ungersvennen till sorg, tillade han på sitt vanliga vis: Lögnen var hållen i herrestät, de månde henne hedra och ära... 7 Och så höll han upp en stund, innan han tillade; sanningen fick det spörja så bradt, stor sorg månde det henne göra. — Hvad I der syften på, riddare — atbröt Nils honom otåligt utan att i ögonblickets ifver finpa, i hvilket pära samband de afsjungna verserna stodo till honom sjelf, — Meh kunnen I höra ett allvarsamt ord, och viljen så göra mig