Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1870, sida 2

.o227—Kä27titi 50— anuten intrig, af en sedolärande tendens, ned några lätt och väl tecknade karakteer samt med en vacker dialog. Det är en gammal trotjenarinna, som au går att utföra sitt uppdrag att till varnen, en son och en dotter, af hennes flidna matmoder öfverlemna deras moders anda arf: ett gammalt skrin. Denna mytiska gåfva skulle, enligt den aflidnas förordnande, lemnas till det lyckligaste faniljeparet, hvarest — det måste vara lyccans vilkor — rättigheter och pligter funios jemnast afvägda och fördelade mellan nannen och hustrun. Det första paret var dottren och hennes nan. Här var hustrun sin man i allt unlerdånig; hon hade ingen egen vilja och nannen begagnade sig så mycket mer at in. Det kunde den gamla trotjenarinnan j fördraga; förgäfves förklarade den unga run, att hon var den lyckligaste. Den samla trodde ej på varaktigheten at en sålan lycka: , Nej, Ni får icke skrinet. 6 Nu inträder sonen af den döda kam-3 narrådinnan med sin vackra hustru. Här äv rar förhållandet motsatt. Mannen var den i ydige, hustrun den besallande. , Nej, del kunna ej få skrinet, förklarar den gamla c totjenarinnan. Konflikten leder derhän, att den sjelfsvåldiga hustrun blir en älsk-f värd maka och den befallande mannen j mera medgörlig, i det å andra sidan den c svage mannens och den alltför veka hustruns sjelfkänsla väckes. Så vet den 1 gamla ej hvilkendera skall erhålla skrinet: 1 det måste lemnas till båda de lyckliga pat ren. Och hvad innehåller då detta skrin? ! — Hvad är det för arf den aflidna modren e efterlemnat åt sina barn? 1 Arfvet är — den gamla trotjenarinnan! 1 Ett dyrbart arf, i sanning, det inse nu äfven arftagarne. i Hr Almlöf, såsom den svage mannen, ! och fröken Björklund, hans fru, hade de ; mest karakteristiska rolerna, och utförde dem väl. Den förres burleska humor undi går aldrig att sätta åskådarne i ett förträffligt lynne. Den sednare är vacker, och det är en vigtig omständighet, när man spelar en ung, sjelfsväldig fru; det : är då ej att undra öfver att mannen står under toffeln, utan snarare att han förmär afskudda sig oket. Det var ej heller någon : lätt sak för hr Å. Den lilla täcka pjeosen, med dess både glada och rörande momenter, förtjenar håde att ses och återses. p , Lika mot lika är en gladt uppsluppen en-akts-komedi, hvars fransyska ursprung : förråder sig i hvarje drag. In ung och vacker enke-grefvinna (fröken Björklund) har ingenting annat att göra i sitt tråkiga enkestånd än att genom sitt koketteri narra tillbedjare till sina fötter för att derefter håna dem. En af dessa tillbedjare hämnar smäleken genom att skicka grefvinnan en vissnad kämelia, förebådande henne, i ett bittert bref, att hon skulle också en gång blifva en vissnad skönhet. (Han bade velat döda sig efter sin malhör, men vännen Jules kom i rätta ögonblicket, och hän fann det vara förnuftigare att göra en promenadridt). Grefvinnan fattar blomsterkrukan i vredesmod och kastar henne ut genom fönstret. Ett vredgadt utrop förrådde att krukan slagit en man i hufvudet, och så var det äfven; In träder förgrymmad den träffade (hr Hedin); kru kan har krossat hans nya hatt och nedsmutsat hans frack, just då han var på väg att gå och förlofva sig med mademoiselle Åntoine, Marguerite, Constance, etc. Jolivet. Ovädret drabbar grefvinnans kammarjungfru, men då den sköna damen sjelf inträder och räcker den förorättade 20 frös till ersättning för hans skadade hatt, är mannen, den unge advokaten Condorcet, genast afväpnad. Förgäfves söker han dock föra sig behaglig för den nya intagande bekantskapen. Ändtligen tillgriper han en guitarr och improviserar en visa om Don Pedro i Sevilla, som träffades i hufvudet af en blomsterkruka och fattade kärlek till den som gaf honom slaget. Grefvinnan fortsätter improviationen — det var allt i Sevilla händelsen passerade. Så såg sig Don Pedro älskad ill. baka. Den stackars advokaten låg snart; vid förtjuserskans fötter. Hon ringer och ordinerar åt sin tillbedjare — ett glas vatten. Det var dock mer än denne kunde fördraga. Scenen ombytes, och det blir nu grefvinnan som till svar på sin hviskning ,jag älskar dig — får höra en ringning. och en befallning: ett glas vatten åt grefvinnan. Men nu förstå de hvarandra; mannen bar hämnat sig, och grefvinnan håller ej längre på sitt enkestånd. Den pikanta intrigen, som är särdeles skickligt hopknuten, löper raskt och lifligt undan; dialogen är qvick och uddig; situationerna omvexlande och lustiga. Ht Hedin har ett ypperligt tillfälle att framträda med den abandon, som tillhör hans lynne, men som likväl aldrig förlorar sin sjelfbeherrskning. Rolen hade dock här fordrat en yngre älskare. Fröken Björklund spelade den intagande grefvinnan med mycken ledighet och säkerhet; hennes förföriska koketteri var ganska oemotståndligt. Fröken Ringvall, kammarjungfrun, utförde sitt soubretteparti på ett skickligt sätt, så att denna rol uppfyllde sitt ändamål att sammanfoga de båda hufvudrolerna och AOc — AA —— — D — Ja — Pn — — — — u