majoriteten, en kris. i hvilken kronan, säsom till en högsta instans, appellerar till valmännen. Men hvad är det, som nu skulle göra en sådan åtgärd nödvändig? IIvilka äro de stora motiver, som i nationens ögon kunde berättiga dertill? De, som tillrådde en upplösning, sade, att det måste appelleras till nationen, emedan den n. v. lagstiftande församlingen, som framgått af 1869 års val, hvilka voro företagna under en annan regering, icke representerade folket. Om denna åsigt än förut kunde försvaras med något sken af rättvisa, så är detta numera icke fallet. Plebiscitet af den 8 Maj, som med hela nationalviljans vigt stadfästat det verk, som suveränen och majoriteten i förening företagit genom den liberala ombildningen af våra konstitutionella institutioner, har bekräftat valen af år 1869 och lagstiftande församlingens fullmakt. Tre gånger har folket under loppet af ett år, från Juni 1869 till Juni 1570, tillkännagifvit sin suveräna vilja. Man kunde gerna fråga det för fjerde eller femte gången — svaret skulle bli detsamma. För öfrigt föreligger nu ett ministerielt yttrande om, att valresormen är t. v. uppskjuten. Med anledning af ett förslag till ny vallag, som af Guyot-Montpayraux var inlemnadt till ,,initiativ-utskottet, yttrade inrikesministern i ministörens namn, att man ännu icke kommit till något bestämdt resultat i denna vigtiga angelägenhet, samt att ministeren måste förbehålla sig att välja det ögonblick, då vallagen skulle föreläggas. Han trodde regeringen vara berättigad till initiativ i en sådan fråga, samt att intet parti inom representationen borde göra intrång i denna rättighet. Utskottet ville icke fullkomligt gå in på denna uppfattning af saken och begärde, att ministerns yttrande skulle intagas il protokollet. En af medlemmarne fästade inrikesministerns uppmärksamhet på, att tiden för valdistriktens förändring skulle utlöpa år 1872. Chevandier de Valdrome medgaf, att det inom den tiden måste ske sörändring i denna punkt. Han tillade i taveränens och ministörens namn, att reneringen alldeles icke tänkte på någon upplösning af lagstiftande församlingen. Utskottet beslöt att dela Montpayroux förslag. Dess första del, att valdistrikten J:ädanefter endast skola kunna förändras :enom lag och icke genom dekret, skulle senast tagas under öfvervägande, hvaremot den andra delen deraf, angående antalet deputerade, skulle t. v. icke behandlas. Clement Duvernois, den förre utgifvaren af ,,Peuple frangais, har redan fått tillsammans ett kapital af 750,000 fr. för grundläggande af en ny tidning. ENGLAND. En utaf 16 medlemmar af öfverhuset undertecknad protest mot andra läsningen af förslaget till irländsk agrarlag har blifvit offentliggjord. Undertecknarne — af ) vilka endast hertigen at Manchester, lord Malmesbury och lord Redesdales äro mepa bekanta — påstå, att detta förslag gör betydligt intrång i eganderätten, hvilket skulle åstadkomma stora olyckor, som genom det gifna exemplet framdeles äfven J.omme att sträcka sig till England och Skottland. Troligen vilja dessa herrar ined några salvelsesulla förmaningar till kristligt tålamod afhjelpa de orättvisor, rom under ett århundrade drabbat ett helt solk. I London hölls den 20 dennes ett möte uf ganska underliga personer, hvilka nämJigen just ansågo den nuvarande tidpunkten lämplig för en återförening af de kristna kyrkorna under påfvens öfverhufvud, Jikväl med obetingadt förkastande af påfvens nyaste anspråk. En stor del af deltagarne bestod af unga prester at det höganglikanska eller ritualistiska slaget; en annan — icke mindre väsendtlig — del utgjordes af temligen bedagade damer. Afven aristokratien var representerad, bland endra utaf earlen af Limerick, lord. Erekine, lord Eliot, hvilken sistnämnde förde ordet. Det första förslaget framställdes af lord Kilcoursie och lydde sålunda: I anseende till det religiösa tillståndet bland menniskorna, af hvilka mer än ?; delar ännu äro hedningar, och de svårigheter, som framgå genom splittringarne i kristenheten, vill mötet uttala sin öfvertygelse om den stora vigten af återföreningen af östern och vestern under det af ålder utaf dem begge erkända primatet. Af förslagsställarens mycket sväfvande och orediga framställning syntes det nästan, som han ville ställa till ett slags personalunion af de olika kristna kyrkorna under den påfliga tiaren. Ambrose Phillips de YIsle, en till katholicismen öfvergången protestant, gjorde sitt till för att öka oredan. Han understödde Kilcoursies förslag derigenom, att han angrep de falska dekretalierna och de derpå grundade öfverdrifna anspråken at påfvedömet — ett märkvärdigt sätt att förskaffa den påfliga staten aktning. De, som ville yttra sig mot förslaget, fingo icke behålla ordet, och så blef förslaget antaget. Oaktadt detta, och oaktadt äfven andra underliga förslager blefvo antagna, uttalade många medlemmar sitt ogillande af ofelbarhetsdogmen. Det underliga härvid är då, att man — trots detta ogillande — likväl willa