Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1870, sida 1

oskyldig. Det är jag, som skall straffas och straffas i dubbelt mått, ty jag har äfven lagt en lögn till mitt första fel. — Du, Sten! — utbrast marsken, men hejdade sig, när han såg gossens ärliga ansigte och den uppriktiga sorg, som stod att läsa i dess drag. Jat — återtog Sten — det är jag, och fast det är mig till en stor skam, så må jag bekänna det, att det var fruktan för eder vrede, som band min tunga nyss... På marskens uppmaning berättade Sten derefter, huru allt hade tillgått, och sedan han slutat, stod han qvar och bidade sin dom. Marsken stod länge och betraktade bonom. Slutligen sade han: — Ivenne äro de, som skola döma dig... Nils Bosson, som är rätter målsegare, och . . . falkenären här, som genom dig höll på att oskyldigt få lida ett svårt straff. Sten kysste sin herres hand och sprang sedan fram emot gubben. — Skynda dig, gamle — sade han och fattade gubbens hand — säg mitt straff och skynda dig till din brorson ...och glöm, om du kan, den ångest du lidit för min skuld. — Ack — sade den gamle falkenären — för så rask en sven ville jag utstå hvilket straff som helst, mycket mindre straffa . .. Gud välsigne eder! Falkenären var rörd, och Sten var det ej mindre. Med nedslagna ögon och dröjande steg nalkades han nu Nils Bosson. — Straffa mig hårdt — sade han till denne med darrande stämma — straffa mig hårdt... jag glömde ej mitt löfte till eder, men jag var feg... Strasla mig så, att jag aldrig mera låter fegheten binda min tunga... Blott ett beder jag om, tag ej eder vänskap ifrån mig! — Hvad du har brutit, det bar du upprättat, Sten — sade Nils och lade siu venstra hand på gossens skuldra, under det han med den högra