Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 juni 1870, sida 1

talsämnet, och fråga på fråga stäldes till Nils Bosson rörande detsamma. IIan redogjorde för allt, som han ansåg sig kunna meddela i afseende på detta halsband, men såsom vanligt vid sådana tillfällen tilltogo frågorna i samma mon, som de på ett tillfredsställande sätt besvarades. Nils skulle till slut hafva fått svårt att reda sig, om icke med ens marskens gamle hofmästare kommit in och berättat, att svennerne nu återkommit, men utan att kunna lemna någon underrättelse om, hvart falken grå tagit vägen, annat än den, att de sett honom styra kosan öster ut åt hafvet. Marsken, som hela tiden varit ovanligt tyst och förstämd, blef det ännu mera, sedan han fått denna underrättelse, och han skyndade, så fort bönen var läst at huskapellanen, att lemna salen. Han tog dervid Nils vid handen, som derigenom undgick alla vidare frågor. Helt nära dörren till ett angränsande rum, som marsken gick förbi, stannade han. Der stod Brita, så hvit som en snö och med en blick så djupt sorgsen, att marsken mot sin vilja måste dröja och tilltala henne. — Guds död, Brita — sade han — hvart hafva rosorna på dina kinder i en hast tagit vägen? IIon svarade icke, och marsken såg, huru tårarne ville framtränga ur hennes ögon. — Var tröst, Brita — tillade då marsken — hade vi tid Nils Bosson och jag, vi skulle nog få dina rosor åter! Eller hur Nils? — tillade han och vände sig till denne. — Men nu måste vi draga hädan, och det står till Gud, när vi mötas härnäst! Den välmenande marsken kunde icke ana, att han med dessa ord hotade att spränga hjertat i ungmöns bröst. Icke heller såg han, huru likblek och stum Nils Bosson stod bakom honom. Han fattade hastigt Britas hand och tryckte den till afsked, hvarpå han aflägsnade sig, åtföljd af Nils.