Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1870, sida 2

egenskaper jungfru Brita berättade då de befunno sig på Hjortens däck. Och det som han förde i sin klo, hvad var det väl annat än halsbandet? Nils bleknade vid denna tanke, och han kunde ej återhålla ett utrop: — Mitt halsband! Men då var det marsken, som i sin ordning bleknade. Han fattade häftigt Nils Bossons arm och utropade: — Edert halsband, Nils!... hvad sägen I, skulle det vara edert halsband? Nils, som icke anade, att marsken kände hans hemlighet, blef väl något förvånad öfver den ifver, hvarmed marsken talade, men han var ej nui den sinnesstämning, att han kunde lugnt öfverväga hvarken det ena eller det andra. Han sade derför utan tvekan: — Jag har förlorat ett dyrbart halsband... det var en gåfva af min morfader, herr Sven Sture, och jag hade ämnat att anförtro det erkebiskopen, herr Nils Ragvaldsson i händer. Här är lådan, hvaruti jag skulle nedlägga det, men det är försvunnet från bordet, och är eder gissning riktig, så menar jag, att det är mitt halsband, som falken grå der flyger sin kos med. Marsken stod stum och vred sina händer. För Nils var det emellertid på det hela en lycka, att detta kommit emellan hans möte med marsken och de frågor, som denne kommit att göra honom med anledning af hans förstörda utseende. Någon annan förklaring, än den marsken nu erhöll, behöfde han icke. Men hvad som utan tvifvel hade väckt Nils egen förundran och manat honom att få förklaradt, om han icke varit så helt och hållet upptagen af hvad som rörde honom sjelf, var marskens utseende, då han först hörde, hvad som tilldragit sig med halsbandet. Med det herravälde, som marsken egde öfver sig, var det dock lätt att dölja den rörelse, som först uppstått hos honom, och att gifva det färg af deltagande för unger