Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 juni 1870, sida 2

— — — — —— — — svennens förlust. Men Nils sade med ett bittert leende: — Det är sant, hvad som sant är .. jag vill skaffa mig ett annat, ett bättre halsband. — Sägen icke så — vidtog då marsken — vi skola först sända någon att taga reda på, hvart falken styr hän och akta på honom, hvar han slår ner. Och han skyndade ut ur rummet att verkställa sitt uppsåt. Det bittra i Nils uttryck skiftade i vemod. Han tänkte på den gamle, käre biskopen, han tänkte på sin moder, och han började se i en helt annan dager hvad som timat. En fläkt af frid drog in i hans själ, ett onämnbart lugn utbredde sig der. Han kände sig liksom friare, starkare. Nu bodde hans lycka der, och endast der, hvarest hvarje man hade att söka henne, hos Gud och helgonen och hos sitt goda svärd. Han gick med fasta steg efter marsken ned på gården. Denne hade verkligen skickat ett par raska svenner att följa falken, men han hade tillika gått så långt i sin ifver, att han börjat anställa undersökring, huru falken kommit lös, och huru han kommit in i tornrummet, och lagmannen var honom dervid bebjelplig. Gårdsfolket var församladt framför de båda herrarne, och Sten stod ett stycke på sidan, men ingen gaf akt på honom. Den ene efter den andre af tjenarne framkalades och förhördes. Men ingen kunde lemna nåson upplysning, ej heller beträdas med någon tvealan eller misstänkas. På det sättet hade alla tått till rätta, då falkenären, som blifvit bortsänd ned de båda svennerna att utspeja falkens flykt, : com tillbaka, emedan han i ifvern att förfölja foeln fallit utför en brant klippa och illa skadat ig. Han blef nu framkallad och i sin ordning örhörd. Han visste lika litet som någon af de andra, nen han berättade något om smäsvennen Sten, II