Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1870, sida 2

säg, säg, hafver jag icke ock vunnit den? — bac Ove med en röst, som tillkännagaf den mest otyg: lade lidelse. Nu slog Brita upp ögonen och fick se Nils Bossons dödsbleka ansigte, och hon gaf till ett rop af förskräckelse. Denne tog all sin kraft till hjelp för att bibehålla sin satining. Men så häftigt gick stormen inom honom, att han ej mäktade uttala ett ord. Herr Ove deremot sprang upp från sin knäböjande ställning. — Så ären I ock en lyssnare, Nils Bosson! — sade han med både vrede och hån i sin blick och sin stämma. — Ja, jag har lyssnat! — svarade Nils — jag har lyssnat, förlåten mig det...jag skall derför lemna eder upprättelse, herr Ove, hvar och när I viljen ... Men jag ville med egna ögon se och med egna ögon höra, huru domen fäldes öfver mig... Jag har hört den, och det återstår mig intet annat än att bjuda mitt farväl och gå... Den blyga jungfrun stod blek och med stirrande blick. En skältning genomilade hela hennes varelse. Hon tryckte medvetslöst de sammanknäppta händerna mot sitt hjerta och försökte tala. Men ej ett ord kom öfver hennes läppar. Tungan var som förbytt i sten. Nils såg på henne med en blick så varm, och dock så full af smärta, att det var henne, som om hon känt, huru blodet upphört att flyta i hennes ådror, och hennes hjerta upphört att slå. — Farväl, jungfru Brita — hörde hon Nils säga — farväl, måtte lyckan vara eder blid, och måtten I lättare glömma mig, än jag kan glömma eder. Mera hörde hon icke. Nu frös tanken bort, nu stod hon ensam på en öde hed midt i svarta natten. Hon segnade sakta ned bland blommorna vid hennes fötter. Men Nils gick med tunga steg öfver stengår