Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1870, sida 2

nalkades herr Ove Lauritsson. Det var början af den syn, hvars slut Sten Gustafsson kom att skåda. Ove skyndade med häftiga steg fram till ungmön. Han var mäktigt upprörd, det syntes på alla hans åtbörder. Han talade länge till jungfrun, det såg till och med ut, som om han fält tårar, och jungfrun fästade gång efter annan sin blick på honom. Så föll herr Ove på knä, fattade jungfruns hand och tryckte en kyss derpå, och hon lät honom behålla handen och tycktes le mot honom. Det var för Nils att dricka smärtans kalk till botten. Men just för att göra det, just för atthinför sig sjelf och sitt samvete kunna stå med segerns palm i sin hand, beslöt han att på närmare håll se och höra. Och han skyndade ut ur rummet och nedför torntrapporna samt öfver gården. Han hade knappt hunnit ned till vindbron, då Sten med falken grå trädde ut ur falkgården och i sin ordning gick bort till tornet. Hade Nils Bosson rält förstått lyssnarens konst, så hade han utan tvifvel på sin vandring plockat en helt annan frukt, än som nu blef fallet. Han gick väl så mycket åt sidan, att han till en början icke blef sedd af Brita och herr Ove, men detta skedde mera af en slump, än med ett tullt klart syfte. När han kom dem så nära, att han kunde förnimma de ord som vexlades, stannade han, men icke fördold bakom något skyddande löfverk, utan så att han lätt kunde ses af dem, som han ville höra. Att dessa icke genast sågo honom var en följd af den själsspänning, hvari de båda befunno sig. — Så förlåten I mig då — hörde Nils herr Öve säga. — O, det är ju visst, att jag hafver vunnit eder förlåtelse! — Ja, det hafven I! — svarade Brita. — Och eder kärlek, eder kärlek, Brita...