Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1870, sida 2

— allt detta hade han kunnat försaka, kunnat af svärja sig, sjelfva det halsband, som bar desshåfvor i sitt sköte, hade han offrat . .. Men henne den sköna mön, att älska henne och att älskas a henne, — det var en förlust som öfversteg hans krafter. Han hade väl sagt henne farväl, det var hans fulla allvar att icke mera af fri vilja återse henne, hon skulle ryckas upp med roten ur hans hjerta denna blomma, som bar den älskades bild. Men bjertat består liksom hvarje tempel af ett yttre och ett inre, ett allra heligaste, och hvad som fått sin plats här, det ryckes ej upp, det plånas ej ut, hvad så än förnuft, klokhet och beräkning må besluta. Bilden af Brita strålade nästan skönare nu än någonsin. Ja, tanken att med tillhjelp a halsbandet vinna henne uppsteg åter i hans själ Och han vände sig om och gick fram mot bordet, der halsbandet låg. Men det var borta. Han studsade, han for hastigt med hander öfver bordet, lyftade trälådan, lyftade locket. Mer något halsband stod ej att finna. Han stirrade på platsen, der det legat, han tycktes vilja genom. borra bordet. Men han såg blott platsen, det låg der icke längre. Nils vände sig ännu en gång om och lät blicken öfverfara hela rummet. De bjelpte dock lika litet. Smycket, som gjort honom så mycket bekymmer, smycket, som han sjel beslutat afstå ifrån, der var och förblef borta. Nils gick åter fram till fönstret. Landskape derframför låg så leende och fridfullt för hans blick, och derofvanom hvälfde himlen sin blå döm När Nils slog blicken upp, såg han liksom en eld gnista röra sig högt uppe i rymden. Dörren öppnades bakom honom, men har hörde det icke. (Forts.)