Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 juni 1870, sida 2

den till tornet. Sten kom springande derifrån. Nils lade intet märke dertill, icke heller att i detsamma marsken kom honom till mötes. Han skulle hafva fortsatt sin gång, om icke marsken vinkat honom till sig. Han hade fått tidender från Finland från Thord. Wiborgs slott var i hans händer, och Åbo var öfverlemnadt till konungen. Det såg ut, som om marsken hade väntat ett spörjsmål af Nils med anledning af desen nyheter, men, då detta uteblef, tillade ban sjelf: — Gamle herr Krister är död! — Död? — eftersade Nils tonlöst. Marsken såg förundrad på honom, men märkte hans förspridda, nästan förtviflade utseende, och då han icke ville intränga i hans förtroende eller fann, att det borde lemnas honom tid att lugna sig, sade han leende: — Jag har något af vigt att säga eder... viljen I derför infinna eder hos mig om en timme! Så skildes de, och Nils fortsatte sin vandring uppför stentrapporna till sitt rum i tornet. Sten hade nu lemnat det, och till en början visade sig allt så som han hade lemnat det. Han stannade vid fönstret, der han kort förut stått och sett ut öfver nejden. Han såg herr Ove i sin ordning komma gående mot stenhuset. Men jungfru Brita såg han icke till. En djup suck stal sig fram öfver hans läppar. Det kändes så hårdt att förlora denna lycka, som liksom vuxit upp midt framför honom, vunnit styrka och slagit ut sin blomma honom omedvetet, men också utan att han kunnat tänka sig, att det någonsin kunnat eller skolat blifva annorlunda. Nu var hon dock borta, vissnad, sprängd i roten . . det var allt förbi. Han hade, om så sordrats, för henne velat offra allt, lif och gods, allt hvad jordlifvet egde högt och stort och afundsvärdt att bjuda, — allt hade han velat offra för den lycka, som lett emot honom från denna blyga blomma;