NILS BOSSON STURE.) Historisk Roman i tre delar C. Georg. Starbäck. Hvem sänder vinden, som sliter ett hål i den svarta molnslöjan och låter solens ljus flöda ut öfver verlden? Han densamme sänder ock i det hjerta, som hållit trogen vård och med allvar sträfvat att offra sig för allt godt, allt skönt och rätt, en svalkande fläkt från sin himmel, just när stridens stund är som hetast. Han pröfvar, men han krossar icke, frestelsen är till lifs och ej till döds. — Från de uttalade orden spred sig ock i Nils Bossons själ, utan att han märkte det, ett ljus, hvilket kom honom att betrakta allt ur en helt annan synpunkt. Den fege kan bryta sitt ord, kan öfvergifva sina heligaste sträfvanden; — den frie, den starke mannen kan det ej! Och han ryckte med kraft smycket från sin hals och kastade det ifrån sig på bordet samt gick bort mot det andra fönstret. Och liksom om hans mått af pröfning ännu ej varit fullt, så mötte honom här, när han hunnit slita sig lös från åskådningen af den kamp, som utkämpats i hans inre, och hans öga blifvit mottagligt för intryck från den yttre verlden, — så mötte honom här en syn, som kunnat fålla och ofelbart skulle hafva fält honom och ryckt honom bort från sin vunna seger öfver sig sjelf, hade ej hans vilja härdats i den föregående striden. Han såg sitt hjertas mö stå under skuggan af lönnträdet. Hon var så öfverjordiskt skön, han hade velat gifva sitt lif för henne. Och till henne