ter för de klagande rösterna från våra finska bröder. Så erhåller, genom tingens nödvändighet, den svenska pressen ett målsmanskap i Finlands inre angelägenheter, hvilket man icke borde anse gagneligt och hvilket vi icke eftersträfvat. Gif Finland sitt ord tillbaka, och detta skall genast upphöra! Hufvudstadens större tidningar bafva redan emottagit och meddelat bref från Finland med bittra klagomål öfver det närvarande rättslöshetstillståndet i Finland i fråga om det offentliga ordet, klagomål, hvilka återfalla på den närvarande generalguvernören, grefve Adlerberg, som nu drabbas af obehag, hvilka han lätt kunnat undvika, derest han låtit den finska pressen behandla sitt eget lands frågor. Äfven Handelstidn:n har mottagit liknande bref, hvaraf ett var infördt i gårdagens blad. Vi hafva ej i allt gillat andan i detta bref, då oviljan mot censuren synes oss hafva blifvit alltför skarpt vänd mot de personer, som utöfva denna förhatliga makt; men vi finna det förklarligt, att man vill i Finland göra det vidrigt och odrägligt för en man med någon aktning för sig sjelf att emottaga detta uppdrag, och att man således vill, om möjligt, döda censuren genom att döda censorerne. Af detta skäl hafva vi ej heller velat undertrycka brefskrifvarens omdömen i denna del, hvilket deremot skett med åtskilliga yttranden rörande grefve Adlerberg. Vi tillåta oss likväl uttala den önskan, att de finska patrioter, som nu söka i den svenska pressen gifva luft åt sina undertryckta känslor, måtte dervid gå till väga med den sjelibeherrskning och hotsamhet, som Finlands ställning och välfärd fordra i ännu högre grad, än förhållandena kräfva hos oss. Befinnas deras bref öfverträda gränserna för det rätta och det värdiga, så skola de kunna åberopas mot tryckfriheten, i stället för att de böra befrämja densamma. Ju ädlare och varmare framställningarne äro, desto större sympatier skola de väcka inom Sverige och desto mera afseende skola de på sistone vinna. Det är genom moralisk öfverlägsenhet den fysiskt underlägsne och svage intager en ställning, för hvilken den mäktige omsider böjer sig, hvaremot en trotsighet, som ej uppbäres af yttre makt och som derigenom blir öfvermod, lätteligen bringar äfven en rättfärdig sak på fall. En svag nation, likasom en svag individ, måste lära sig skillnaden mellan att ödmjuka sig och att förödmjuka sig. Det sednare är låghet; det förra kan vara just den rätta storheten. Vi bedja våra ärade korrespondenter icke taga dessa ,farbroderliga erinringar illa, då de äro uppriktigt menade och icke varit opåkallade. I öfrigt upplåta vi gerna våra spalter för sådana meddelanden från det kära finska brödralandet, som kunna vara af gagn och allmänt intresse, äfven då vi veta, att sådana nummer af vårt blad blifva undertryckta. Våra abonnenter i Finland måste ursäkta detta, och vi veta ju dessutom att de undertryckta exemplaren inkomma på andra vägar och blifra lästa icke mindre, utan mera, än de som icke varit utsatta för den öfvervakande myndighetens straffande misshag.