dådteborg den 22 JuniI vissa delar af det stora ryska riket har en reaktion inträdt uti den nägot utsträckta frihet, som för några år sedan der framträdde, hvilken reaktion varit för oss, som på afstånd betrakta lörhållandena, alldeles oförklarlig. Särdeles gäller detta det ständigt återkommande undertryckandet af svenska tidningar, då dessa börjat föra ett ganska fredligt, ja ofta vänligt språk mot Ryssland, dess styrelse, folk och institutioner. Vi hafva nemligen icke kunnat undgå att erkänna den omätliga betydelsen af lifegenskapens upphörande, hvarigenom hela det ryska samhället nu hvilar på den breda basen af en fri och sjelfegande jordbrukande arbetsklass. Vi hafva ej heller kunnat förbise de stora framsteg i öfrigt, uti såväl industriellt som socialt hänseende, som skett i Ryssland, och vi hafva börjat beakta vigten för vårt eget land af en fredlig kommersiell förbindelse med den nation, som förr sällan mött oss annat än blodig strid. Den sjelfkänsla, som uppkallat det ryska nationalitetssträfvandet, har kunnat väcka våra farhågor, men måste på samma gång ingifva aktning. Under dessa förhållanden har det varit oss oförklarligt, att svenska tidningar nu synas hafva blifvit föremål för långt större förföljelser än fordom, när desöka inträde öfver Rysslands gränser. Detta gäller dock hufvudsakligen Finland och Östersjöprovinserna. Så hafva vi, hvad särskildt Handels-Tidn:n angår, från våra abonnenter i Petersburg icke emottagit några klagomål öfver undertryckta tidningsexemplar. Deremot klagas från en och annan stad i Östersjöprovinserna, att en mängd nummer uteblifva, hvilket ej kunnat bero på någonting annat än att dessa nummer blifvit konfiskerade. Afven i Finland pågår detta undertryckande med all ifver, och detta äfven då vi ej talat ett ord om Ryssland. Hvad Östersjöprovinserna angår skulle saken kunna förklaras derest den gällde tyska tidningar, som kunde anse hålla vid lif den tyska nationalitetskampen i dessa provinser; men ett svenskt blad, som bålles af en och annan köpman i och för merkantila underrättelser, borde anses alltför oskyldigt att behöfva blifva föremål för en sådan uppmärksamhet. Annorlunda kan saken betraktas ifråga om Finland, då man kanske icke tycker om att se sympatier uttalade. från svensk sida för detta vårt gamla brödraland. Men dessa sympatier böra icke kunna väcka några politiska farhågor, då Finland ingalunda lärer vilja återförenas med Sverige, utan fastmer synes sträfva att, i och med utbildandet af sin egen finska nationalitet, blifva alltmer qvitt både sin svenska odling och sina historiska minnen af förbindelsen med vårt land. Och vi hafva ju ej, sedan många år tillbaka, deröfver höjt någon klagan inom Sverige, om vi också ej lära undgå att då och då, med något vemod, betrakta denna yttring af det finska nationalitetssträfvandet, hvilket vi eljest icke kunna annat än gilla. Under sådana förhållanden böra de svenska tidningarne icke hafva gifvit ryska styrelsen anledning till några tarhågor, då i öfrigt den finska ömtåligheten, att ej tycka om några ,förmyndareråd från Sverige, icke varit oss obekant och derföre ålagt oss en ytterligare grannlagenhet och försigtighet i vårt tal. Annorlunda gestaltar sig dock saken nu, efter det Ryssland finner skäligt att qväfva Finlands egen röst uti dess egna angelägenheter, oaktadt den frihet, som för någon tid beviljades, aldrig blitvit, åvidt vi kunnat iakttaga, af den finska pressen missbrukad. Vid en sådan sakervas vändning — hvilken vi, med all aktning för den ryska styrelsens höga statskonst, anse oförståndig — måste det inträffa, att Finland söker luft för sina klagomål inom den fria svenska pressen, hvilket på samma gång innebär en manande pligt för oss att öppna våra spal