Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1870, sida 2

ej vågade sig fram. När ban sedan öfversåg de andra, saknade han den som på honom gjort det bästa intrycket af alla, nämligen jungfru Brita. Ian fästade sig dock icke särdeles mycket hvarken vid det ena eller det andra, utan, när han åter befann sig ensam, gick han tillbaka till falkgården, hvisslade en stump och kastade en pröfvande blick på de stolta foglarna. Slutligen höll han upp handen för falken grå, och fogeln betraktade honom först med det ena ögat, så med det andra och hoppade derefter lätt öfver på hans finger. Stoltt som en kung gick han derefter med den vackra fogeln tvärt öfver gården till tornet, der Nils Bosson hade sitt rum, steg uppför trapporna och gick in i rummet. Det var tomt. Men mot söder var fönstret öppet och qvällsolen tittade in genom fönstret midtemot. Sten gick fram till det öppna fönstret, och der såg han något som helt och hållet fängslade hans uppmärksamhet. Man hade derifrån fri utsigt öfver rosendelund och ängen, der lekarne anställts, och der vid sidan af den stora lönnen såg han den ljusa skepnaden af en jungfru, i hvilken han igenkände jungfru Brita, och framför henne hade herr Ove legat på knä, men reste sig just upp, när Sten kom fram till fönstret. På något afstånd från dessa båda såg han Nils Bosson. Men medan kan hade blicken fästad på hvad sem tilldrog sig vid lönträdet och ängen, hade falken grå sin skarpa blick fästad på föremålen inne i rummet och töreträdesvis på ett enda. På det stora ekebordet i rummet stod en mindre trälåda af utmärkt arbete, och vid sidan af henne låg ett guldhalsband fullsatt med ädla stenar. Det strålade och blixtrade i qvällsolen, som om en konsträrdig dverg suttit i osynlig måtto vid bordet och smidt solstrålarne tillsammans till ett smycke, hvars like intet menniskoöga sett. Och de runda, gnistrande ögonen sammandrogo sig och vidgade sig på falken grå, och han