Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 juni 1870, sida 2

Och han fattade den underbara -klenoden vid sjelfva låset och öppnade det. En vild eld lyste ur hans ögon. Han stod i begrepp att fästa det om sir hals. Men då föllo hans ögon på locket till den lilla trälädan, hvarpå han hade låtit inskära orden: ,ve öfver löftesbrytaren! Det dröjde ett ögonblick, innan de tre orden hunno genomtränga hans öga och tränga sig in i hans själ. Han stod och upprepade orden tonlöst för sig sjelf, och det var, som om hans ande redan varit så fängslad af den lycka, hvilken var lofvad halsbandets egare, att han ej kunde slita sin blick derifrån eller frigöra sig från dess herravälde. Det var en pröfning, sådan som Nils aldrig tänkt sig den. Men pröfningens stund kommer en gång i hvarje menniskas lif, lika visst som löftets, en stund, då hon skall visa om hon kan offra allt för det som hon i löftets heliga stund svurit att hålla högt och heligt, en stund då detta visar sig som något vidrigt, emedan det sätter sig emot hennes bjertas önskningar, och liksom tyckes sammankrympa till ett intet mot dessa. En verld af lycka, af ära, af frihet utbreder sig för hennes tjusta blick, en oändlighet af skönhet vinkar henne till sig. Och under det att denna fullhet visar sig för henne, glömmer hon så gerna, att på den andra sidan en fullhet också finnes, men en som icke strålar i yttre prakt och glans, utan tvärtom stundom visar sig under en ful och afskräckande yta. Men mellan dessa båda skall menniskan välja, välja mellan allt och allt. Och väljer hon skenet för verkligheten, så har hon i detsamma med egen hand lagt trälens boja kring sin fot. Hon märker det till en början icke i sin blindhet, bländad af skenets förföriska skönhet, och när hon slutligen märker det, är det för sent. Hon bär redan trälens märke inbrändt på sin panna, och få äro de, som sedan kunna förvärfva sig så mycken kraft, att de förmå plåna det ut. Ve öfver löftesbrytaren! (Forts.)