Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1870, sida 2

Ove, rann sinnet till på gossen, och harmen glödd. på hans kind. Ingen gaf dock akt på honom, och den lustige Ove hade redan fattat en ny schackpjes och höjde handen för att måtta ännu ett kast på der leende riddaren, allt under det han skrattade och bjöd all verlden se, huru han skulle väcka ridda rens minne. Lagmannens blick mulnade, och har höll på att säga ett tillrättavisande ord åt unger svennen, då plötsligt den tioärige Sten sprang fram och med knuten näfvo gaf Öves höjda hanc ett sådant slag, att han tappade schackpjesen och med ett utrop af förbittring vände sig mot Sten — I som ären stora karlen borde veta bättre än att leka med en gammal man! — utropade Sten med flammande blick och glödande kind. Den lustige herr Ove ville i sin ordning handgripligen tillrättavisa den djerfve gossen, men lagmannen brast ut i skratt, ech alla de öfriga, allt eftersom de hunno till stället, deltogo så tydligt i dennes belåtenhet öfver slagskämpens bestraffning, att herr Ove nu stod der ett föremål för det löje, hvarför han velat utsätta den gröne riddaren. Herr Ove var blek af vrede och ilska, men det hjelpte icke; det var som det var. Men då steg herr Gustaf upp och såg på sin son med en bestraffande blick. Gossen slog ned ögonen och gick fram emot fadern. — Son! — dundrade riddaren — hvad har du djerfts göra? — Jag har tagit den orättvist anfallne i försvar, fader! — svarade sonen och slog upp en vacker blick mot den förtörnade fadern, hvilken synbarligen inom sig tycktes gilla sonens uppförande. Innan dock fadern hann hvarken säga något mera eller bestraffa honom, vände gossen sig raskt om mot herr Ove. — Det var ett dumt streck — sade han — och att det icke gjordes om igen, dertör ären I