Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 juni 1870, sida 2

mig tack skyldig, ...men tycken I slaget af min späfve vara värdt så mycket tillbaka, så står jag här .. ja, jag springer icke ... I kunnen slå till! Allas hjertan sprungo den raske gossen till mötes vid dessa ord. Men den glade herr Ove hade nästan förlorat förståndet, så retsamt föreföll honom allt i denna stund, af hvilken han väntat sig så mycket. Och han höjde sin hand och hans ögon gnistrade. Ett sorl af ovilja ljöd ifrån åskådarne, men det inverkade intet på Gre. Då lade sig en hand på Oves arm, och Nils Bosson sade helt lugnt i hans öra: — Låt eder vrede falla, herr Ove... och hvarom icke, så kunnen I betrakta slaget såsom gifvet af mig! Det var som att gjuta olja på elden, men för ögonblicket vanns så mycket, att herr Ove kunde med någorlunda bibehållen krigsära draga sig tillbaka, då saken egentligen nu stälde sig så, att han kunde vinna upprättelse. Han tog en förolämpad min på sig och tycktes liksom vilja besinna sig på vilkoren för en uppgörelse, men när han såg upp, hade Nils redan vändt honom ryggen och vandrade uppåt slottet med Sten vid handen. Ungdomen samlade sig åter till lek, och snart var det som tilldragit sig glömdt. Den enda som nu ej rätt tycktes finna glädje bland de glada var jungfru Brita, och fåfänga voro alla herr Oves försök att locka ett leende från hennes läppar. Det förbittrade ungersvennen och gjorde, att den smärta, han lidit, bet sig ännu djupare in i hans sinne. Men Nils och Sten gingo fram genom borgaled och nalkades slottet. De gingo länge tysta, men så frågade gossen helt sagta: — Ären I nöjd med mig? — Ja! — svarade Nils och tryckte hans hand — jag menar, du har hjertat på rätta stället, gosse! För den handlingen skall du hafva tack! (Forts.)