Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 juni 1870, sida 1

gensägelse lagmannens yngsta dotter, jungfru Brita. De sista fyra åren hade utbildat henne från barn till mö, och aldrig skådade ett qvinnohjerta genom ett par skönare ögen ut öfver den brokiga verlden. Der låg himmel, der låg sol i hennes blick, men en himmel så ljus och ren, en sol så varm, att man tydligt såg, det ännu ingen storm rubbat friden i hennes hjerta. Jungfru Iliana, som ännu vistades hos lagmannen på Penningeby och först framemot midsommar skulle återvända till sitt syskonbarn, fru Brita Olofsdotter (Tott) och hennes man, herr Erengisle Nilsson, var ock skön, mon på ett helt annat sätt. Det fanns i hennes väsende något raskt, kraftfullt och bestämdt. Hon tycktes vuxen att kämpa för sin lycka och med upprätt hufvud bära motgången, om sådan skulle möta henne. Det var ej barnets Majsol, som log ur hennes stora, mörka ögon, utan den mognade dvinnans. Till sitt yttre var hon bländande. Rika, mörka lockar nedföllo på ömse sidor om ett ansigte af de renaste och ädlaste drag och af en hy, så genomskinlig och så sammetsfin, att om någonsin benämningen bildskön varit berättigad, så var den det här. Britas skönhet var, kunde man säga, sammanträngd i hennes ögon. Men äfven hon var föröfrigt begåfvad med den rikaste fägring. Hennes ansigte var mera rundt, hennes läppar mera svällande, och i hela hennes gestalt formerna mera afrundade och mjuka. Men själens adel genomskimrade båda, och der de nu dansade med lätta fjät bland lundens blommor, liknade de tvenne elfvor, som glömt sig qvar bland menniskorna för att glädja och fröjda dem. Och alla fingo träda lika nära dessa ljufva väsenden, alla fingo fröjdas lika af deras glädje. Endast ett undantag fanns. Det var då Nils Bosson nalkades jungfru Brita. Leendet stod väl qvar på hennes svällande läpp, men det bleknade liksom af och förlorade sitt innehåll; det stod der