Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1870, sida 2

— Det har han väl, han liksom alla mina fränder, Gud bättre, äfven min fader... — Men det säger jag, att I hafven upprättat, hvad edra fäder brutit! — inföll ifrigt gossen och såg Nils vänligt i ögonen. — Gud gifve, jag kunde fylla min pligt! — blef Nils Bossons svar, och den varma tonen, det innerliga allvaret i hans blick gjorde ett djupt intryck på gossen. Han satt en stund med nedsänkt hufvud utan att säga något. Plötsligen vände han sig med en klar och stadig blick till Nils. — Min fader har sagt mig — sade han — att när jag nu kommer i marskens hof, skall jag se till, att jag vinner någon af de äldre svennernas vänskap, men någon som har beröm för sig att vara dugande ... han nämnde serskildt edert namn, Nils Bosson — tillade han med sänkt röst och såg blygsamt upp på Nils. — Godt, godt, Sten — genmälte denne -— hvar så du skickar dig, som sig bör, vinner du nog Nils Bossons vänskap och äfven Thord Carlssons liksom hvarje rättsinnad mans! — Så sade mig ock min fader, men jag önskade något mera ... jag vet nog, huru det skulle blifva, som det borde! — Och huru, Sten? — sporde Nils med ett vänligt leende. — Om jag flnge räkna eder för vän allt ifrån början, om I villen säga mig hvad mig bör att göra ... ack, jag skulle hålla så mycket af eder och I och alla de andre skulle nog blifva nöjda med mig, och marsken med! Nils fattade den älskelige gossens hand och sade med mildt allvar. — Ja, jag vill blifva dig en sådan vän, som du beder mig om .. kan du tala sanning, gosse? — Sanning, ja .. det kan jag! (Forts.)