Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1870, sida 2

till det som tilldragit sig, medan I förestoden riket... eller hvad menen I, brorson? Den hederlige gubben hade blifvit alldeles omstämd, sedan han återfått sin dotter helbregda. Marsken log och sade, att han ville spara sitt omdöme om konungen, tills han fått Wiborgs slott i händer. Samtalet afstannade derefter för en stund. Men mellan Nils och hans unge följeslagare fördes det desto ifrigare. Unge Sten var vetgirig, och fråga på fråga ställdes till Nils, som knappast fick göra annat än besvara dem och berätta. Lifligast följde gossen med den underbara sagan om Engelbrekt och hans bragder, huru han kom, okänd och missaktad från sitt undangömda hem på Kopparberget, huru han uppträdde i rådet, huru han tog borgar och slott och huru han slutade med att hålla hela riket i sin hand. Tårarna stodo litet emellan gossen i ögonen, så lifslefvande ställdes frihetshjelten framför honom, och så tydligt såg han honom, och när han till sist hörde berättelsen om hjeltens grymma död, kunde han knappt hejda den ström af tårar, som deraf framkallades. — Den arge skrymtaren — ropade han och knöt sin lilla hand — jag skall en gång, när jag något förmår, tukta dessa herrar af NattochDagslägten. — När den tiden kommer, Sten — log Nils — så lärer väl den ene redan hvila den eviga hvilan, jag menar lagmannen, herr Bengt Stensson i Nerike, och den andre, hans son, har bittert ingrat sitt dåd. Jag såg honom sjelf en gång vid Engelbrekts graf i Örebro kyrka gissla sin nakna rygg blodig och hörde honom tala ord af den djupaste smärta öfver hvad han gjort! — Och sedan, sedan? — sporde Sten otåligt — har han visat, att hans ånger var verklig? Det har jag hört, att han stått marsken emot.