Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 juni 1870, sida 2

lagmannen blef het och sporde, hvad marsken dermed ville säga. — Mig synes — genmälte marsken — att denna lag tillkommit alldeles utan allmogens hörande. — Hvad sägen I, brorson — utbröt lagmannen — hvad sägen I? Är icke jag, Carl Thordsson, Westmanlands lagman, likaväl som herr Bengt Jönsson är Uplands, och tala vi icke och handla i allmogens namn, såsom ock de andra lagmännen göra i riket? — I hafven rätt, farbroder — genmälte Carl — men dock skall det heta, att det är rådet, som gjort denna lag... — Det är rådet, ja... det är rådet, som I sägen — inföll lagmannen — men sitta vi icke i rådet, vi lagmän, lika väl som biskoparne, och är ej så allmogens sak der bevakad? — Dock måsten I medgifva, att icke altid lagmännen i rådet vakat öfver allmogens väl, ja icke heller för rikets! — invände marsken. Och detta måste lagmannen medgifva. Men nu skulle det blifva annat, ty den rättvisan måste man dock göra konung Kristofer, menade han, att han ifrade för lagen. Derom hade han utfärdat många förordningar, och lagmannen påminde särskildt om den, som utgick till stitten hösten föregående året, der det hette till bans älsklige riddare och svenner, friborne män och tjenstemän, köpstadsmän, bönder och landtbor: I alla skola vid lag blifva, och hvar skall sig låta åt lag och rätt nöja, så framt han vill veta sig till lif och gods oförderfvad. — Den förordningen uppläste han i erkestiftets kyrkor under loppet af Öktober månad i höstas sistlidne — tillade lagmannen. — Och Isjelf, brorson, menen I, att I så godt kommit ifrån det dråpsmål, som Peder Ulfssons söner väckt emot eder, hvar så icke kungen hållit på de löften, han gifvit eder, att I skullen vara fri från allt svar j