vidt deras egendomliga förhällanden medge, sluta sig till och ställa sig i förbindelse med den nybildade allmänna föreningen samt särskildt göra hennes nya, snart begynnande tidskrist till sitt gemensamma organ. Man borde dessutom stärka hågen och intresset hos den stora mängden för framtiden genom bildandet af samlingar i landsorterna. Flere talare framhöllo hurusom det vore hög tid alt något verkligen genomgripande företoges, då odlingens oaflåtliga framsteg hota att alltmer utplåna ej blott okunnighet och rådhet, men äfven de egendomliga former, i hvilka vårt folklif, vår äldre nationella lifsåskådning gifvit sig uttryck. En talare gick måhända något för långt i sin ifver för det fordnas bibehållande, då han ansåg allt nytt skadligt för vårt folk; men det ådagalades å andra sidan, att ett sådant sträfvande, som det föreningen föresatt sig, ej behöfver komma i strid med en ny tids berättigade arbete för mensklighetens utveckling. IIon vill ej annat än bevara det goda, gjuta nyttlif i former, som ännu kunna ega lifskraft, och framförallt taga vara på och i uppteckning tillgodogöra de utdöende spåren af en förfluten odling. En talare påpekade hur föga de särskilda landskapsföreningarne, splittrade som de äro, förmå uträtta, en annan framhöll vigten af att genom seminarierna undervisa och intressera folkskolelärarne. I sammanhang med denna öfverläggning omtalades och utdelades det frågformulär, fornminnesföreningens styrelse utarbetat, och som iv af synnerligt intresse genom den föreställning det ger och ämnena för hennes verksamhet. Med ett dylikt frågformulär, som i andra länder ofta förekommer, afses att inhemta upplysningar om de öfverlemningar, minnesmärken, seder och dylikt, som finnas på hvarje punkt i riket. Systemålet dermed är att vinna ett omfattande och rikhaltigt material för fornforskningen, hvilket genom sin utbredning öfver hela riket och sin stora vidd, ger den specielle forskaren den säkraste ledning vid afgörandet at vetenskapliga frågor. , Svenska fornminnesföreningens frågformulär, som åtföljer en redogörelse för föreningens uppkomst och hennes stadgar, är tillsvidare endast ämnadt att utdelas till hennes ledamöter, för inhemtande af tillägg och rättelser. Sedan det på grund af dessa blitvit ytterligare omarbetadt och utvidgadt, skall det i stor upplaga spridas till hvarje socken och stad i vårt land, med begäran om svar på de sålunda lemnade frågorna, antingen delvis eller i sin helhet. Dessa röra en mängd ämnen af vigt för svenska arkeologien, konstoch odlingshistorien, den utrymmet förbjuder oss att här närmare uppgifva. I afseende på andra frågor, om ett lagligt ordnande af förhållandet mellan fornsamlingarne i landsortens och statens historiska museum, blef mötet af den mening, att ett uttryck i lag borde ges åt den liberala anda, i hvilken nu gällande förordning rörande rikets sornlemningar tolkats, samt att de samlingar af fornföremål, hvilka tillhörde läroverken eller landskapsföreningarne, måtte anses som offentliga, äfven de. Ej heller för bildandet af enskilda samlingar borde lagstiftningen lägga hinder i vägen. Diskussionen fördes med en viss skärpa, i det flera talare temligen tydligt ogillade det uteslutande privilegium staten nu i lag eger till förvärfvande af vigtigare fornröremål. Särskildt kyrkornas skrudar och tillhörigheter kunde, menade man, lättare räddas af enskilda eller föreningar i orten, än af embetsmän i den aflägsna hufvudstaden — onekligen låge i nu gällande författning ett hinder för landsortssamlingarnes kraftiga uppblomstring, hvilkens nytta och nödvändighet af flere talare varmt framhölls. Mindre anklang syntes den åsigten vinna, som ville alldeles frigifva fornfynden och konstsakerna, genom att anse dem som littarnes fullständiga tillhörighet. Staten voro den rätte egaren, och den som gjorde ett jordfynd, kunde endast anses uppbära hittelön. Besväret att till statens samlingar inlemna det funna var, upplystes det, ej så stort som mången förestälde sig; man behöfde blott vända sig till närmaste länsman. IIur lagstiftningen borde förändras, så att en klar och otvetydig gränslinia uppdroges mellan statens och öfrige samlingars rätt, kunde man vid tillfället uppge; och sannolikt är, att lösningen af frågan ställer sig högst invecklad, så fort man vill frångå det nu gällande absoluta systemet. Godt är emellertid att saken bragts på tal; ty de anföranden, som man här hörde, visade att det nuvarande tillståndet, äfven med human tillämpning af stadgandet, ej är hållbart. Hade meningarne varit delade rörande föregående punkt, voro de så mycket eni