Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 juni 1870, sida 1

skrift? Är det natt eller dag i detta hjerta? Hålles det fängsladt af mörka makter och längtar det efter seger och frihet, eller är det under striden, medan ännu dess eller fiendens seger är oafgjord, som det längtar efter hjelp och tröst, der sådan står att finna? Den heliga sången slutar, nunnorna vandra sin gång till sina celler. Ljusen i kyrkan försvinna, blott vid helgonens altare eller vid någon riddares graf synes ett sparsamt sken förlora sig i kyrkohvalfven. Då närmar sig riddaren klosterporten. Han klappar på, höjer ännu en gång sina händer mot himlen, och derpå försvinner han i klostrets dunkla hvalf. — Hitåt, hitåt — hviskar systern portvakterskan, skridande framför riddaren med en hornlykta, som knappast upplyste mer än den allranärmaste kretsen. De gå genom en lång hvalfgång, så komma de ut i klosterträdgården. På ena sidan reser sig den höga klosterkyrkan, på den andra sjelfva klosterbyggnaden och på afstånd hakom trädens nyutspruckna kronor framskymtade den höga klostermuren, medan öfver det hela stjernorna nedblickade så stilla och undrande, som om de skådat hvarje tungt fjät, hört hvarje frampressad suck från den mörka jorden. — Här! — hviskade ledsagarinnan och pekade på en sidodörr till kyrkan, under det hon bättre svepte omkring sig nunnekåpan. Riddaren öppnade den låga kyrkodörren. Nunnan stod ännu qvar och fattade i dörren för att stänga henne efter riddaren. — När klockan slår tolf, skolen I träffa syster Bengta! — sade hon, och dermed stängde hon sakta dörren. Riddaren gick med dröjande steg fram under tempelhvalfven. Der var så tyst, så högtidligt. Sjelfra ljusen brunno med lågor, som tycktes tala